tisdag 1 december 2020


OLLE DAHLLÖF BERÄTTAR OM KVINNAN BAKOM AQUAMAN
På biodukarna har vi gått under ytan med superhjälten Aquaman. På 1950-talet hette han naturligtvis Vattenmannen i de svenska serietidningarna Stålmannen och Stålpojken. Han skapades 1941 för DC av Paul Norris och Mort Weisinger och togs i bruk mot nazisterna. Så småningom blev Aquaman en av grundarna av gänget Justice League tillsammans med bland andra just Superman.
Från 1951 till -61 tecknades Aquaman av Ramona Fradon, en av få kvinnor som arbetade åt DC. Under hennes tid fick Aquaman en så kallad sidekick, den yngre Aqualad. Ramona Fradon skulle också ge form åt DC:s formbare hjälten Metamorpho. Hon kom till slut att ta över syndikatserien om journalisten Brenda Starr när skaparen Dale Messick pensionerade sig. Den tecknade hon i 15 år till 1995 då hon själv gick i pension.

onsdag 11 november 2020


OLLE DAHLLÖF BERÄTTAR OM MILJÖBYTEN: BEKANTA FIGURER I OBEKANTA VÄRLDAR Kalle Anka besökte ju som bekant nyss Uppsala, men det händer ofta att seriefigurer besöker världar som är obekanta för dem men bekanta för läsaren. Musse Pigg besökte Lilla stygga vargen i den senares serie och gör en nostalgisk betraktelse över när han var Trollkarlens lärling. Ett sånt här möte där världar blandas brukar kallas crossover där mötet visar på skillnader och upplevs överraskande. Marvel och DC har också skapat crossovers ibland, men oftast klumpar hjältarna ihop sig i sina egna förlags världar i superhjälteföreningar. I svenska serier har 91:an besökt såväl Kronblom som Åsa-Nisse. Lilla stygga vargen (”stygga” kunde jag aldrig riktigt förlika mig med: han var ju både snäll och grisvänlig) var länge andraserie i Kalle Anka-tidningen, både i USA och Sverige. Serien passade bra för besök av andra figurer ur Disneys universum. Musse Pigg var där ytterligare en gång och då också Pluto. Kalle Anka hyrde av grisarna för en lantvistelse och Bongo, Dumbo och Pinocchio gjorde gästspel. Farmor Anka var ett tag tredjeserie och hos henne fick grabbmössen från Askungen, Gus och Jack, mat och husrum. (Bild: copyright Disney)

torsdag 22 oktober 2020


OLLE DAHLLÖF BERÄTTAR OM EC: EN RESA FRÅN SKRÄCK TILL ÅNGEST TILL GAPSKRATT
Psychoanalysis, en serietidning om terapi i psykoanalys, kom i USA i fyra nummer 1955. Det första numret innehöll en liten artikel om Sigmund Freud serier om tre klienters behandling. Kvinnan på bilden, Ellen, blev klar redan i tredje numret. Terapeuten var anonym, men tecknaren hette Jack Kamen och Marie Severin färglade.
Psychoanalysis gavs ut av förlaget EC (Entertaining Comics), som tidigare specialiserat sig på vältecknad och välskriven skräck, science-fiction, krig och parodi. När 50-talets storm mot tecknade serier kulminerade 1954 vittnade förlagschefen William C. Gaines i senaten. Seriebranchen enades dock om en kod för vad som kunde publiceras, varpå EC lade ner de flesta av sina titlar och startade vad de kallade New Direction. Där ingick Psychoanalysis och M.D., en tidning med läkarbehandling i fokus, och titlar som Impact och Extra! Alla blev de kortlivade. Tidningen som blev kvar från EC hette Mad.

fredag 9 oktober 2020


OLLE DAHLLÖF BERÄTTAR OM ALBERT ENGSTRÖM I SOVJET
1923 reste Albert Engström till Sovjetunionen. Han skulle iaktta och teckna av och hade löfte om att få träffa politiska ledare. Lenin var dödssjuk och avled året efter och Stalin hade ännu inte intrigerat sig till förarsätet, utan Leo Trotskij var vid den här tiden högste ansvarig för landet. Honom skulle Engström träffa för en lugn sittning, men akuta ärenden duggade in, och porträttet visar en ledare i full verksamhet. Andra höga dignitärer som Kalinin och Kamenjeff förevigades också och för övrigt även fru Trotskij.
Boken Moskoviter gavs ut på Albert Bonniers Förlag 1924. Självklart hade Kolingens avbildare med kapitel som ”Bland gatans elända” eller ”nattlokalernas folk”. Veckotidningen Levande Livet hade i ett nummer hösten 1936 med ett utdrag ur boken där Engström berättar om mötet med Trotskij under rubriken När jag ritade de röda herrarna.

fredag 16 november 2018

Christer Larsson: Stan Lee såg människan bakom superhjälten

Svenska Dagbladet 15 November 2018

Spider-Man, Hulken, Iron Man, Daredevil, Fantastic Four och ­X-Men är bara några av de superhjältar som serieförfattaren Stan Lee var med om att skapa. Att de har blivit så långlivade populärkulturella ikoner bottnar i den för ­genren ovanliga psykologiska komplexiteten i personporträtten.

En av världens mest kända serieskapare har gått ur tiden. Stan Lee föddes 1922 och blev berömd som serieförfattare redan i en tid då sådana inte var garanterade att få sitt namn på de serier de skrivit. Han var medskapare av ett antal enormt framgångsrika superhjältar och blev inte minst känd som ett slags pr-man för seriemediet i allmänhet och för förlaget Marvels superhjälteserier i synnerhet. Under några år under 60-talets början var han med och skapade Spider-Man, Fantastic Four, Hulk, X-Men, Avengers, Iron Man, Daredevil och många andra superhjältar som idag är kända från ett antal medier. ­Decennierna sedan dess har han ägnat åt att marknadsföra figurerna och sig själv. I inte mindre än två självbiografier (varav en i serieform) och ett stort antal intervjuer har han finslipat en underhållande om än måttligt informativ bild av sig själv.

Manhattans serievärld vid tiden då den unge Stanley Lieber, som han ursprungligen hette, började sin karriär var en dynamisk miljö befolkad av skapare som Will Eisner (Spirit), Jack Kirby och Joe Simon (Captain America), Bill Everett (Submariner), Bob Kane (Batman), Joe Shuster och Jerry Siegel (Superman). De billiga seriehäften där deras serier trycktes producerades av ett antal förlag som leddes av hårdföra affärsmän som Max Gaines, Jack ­Liebowitz och Martin Goodman. Goodman drev Timely Comics, där den då knappt 17-årige Lee anställdes som alltiallo 1939. Pseudonymen Stan Lee kom till då Lee begick sin författardebut 1941 med den korta berättelsen "Captain America foils the traitor’s revenge". Lee själv brukade hävda att han ville spara sitt riktiga namn till den stora roman han planerade att skriva.

Åren innan USA gick in i andra världskriget var superhjältarnas guldålder i och med populära nya figurer som Superman, Batman, Wonder Woman och Captain America. De tidiga superhjältarna riktade sig till barn men blev snabbt populära även bland soldater. Efter andra världskriget tappade superhjältarna i popularitet och ­under 50-talet dominerades det amerikanska seriemediet av andra genrer.

Lee skrev ett stort antal serier på 40- och 50-talen, men vid denna tid var han först och främst redaktör. Hans karriär som författare saktades ned av en nedgång i seriebranschen under 50-talet, då flera genrer blev föremål för en kampanj som kopplade dem till ungdomsbrottslighet. Lees karriär tog därför ordentlig fart ganska sent. Tillsammans med tecknarna Jack Kirby och Steve Ditko skapade Stan Lee de seriefigurer som skulle göra Marvel Comics världsberömt. Först ut var Fantastic Four (1961), som skapades för att Marvel ville prova lyckan med ett superhjälte­team.

Fantastic Four bjöd på rapp science fiction med både utom- och underjordiska varelser. Det som gör serien så unik är den psykologiska komplexiteten i personporträtten. Det finns inte många superhjältefamiljer som Fantastic Four, och inte bara eftersom de fyra familjemedlemmarna är så ovanliga, utan mycket eftersom de är så väldigt igenkännbara. Superhjältekvartettens uppsättning bygger på de fyra klassiska elementen samtidigt som de fyra huvudpersonerna utgör en sorts familj och handlingen delvis beskriver typiska familjekonflikter.

Samtidigt som serien var banbrytande då den kom ut är Fantastic Four den av Lee och Kirbys serier som känns mest daterad, vilket kan ha bidragit till filmproducenternas svårigheter att få till en riktigt lyckad filmatisering (trots hittills fyra försök). Serien är en bisarr tvålopera med handlingen förlagd till de fem översta våningarna i en skyskrapa på Manhattan.

Det är något mångbottnat och illavarslande över familjebildningen i Fantastic Four. Med sin pipa och sina grå tinningar är den lätt arrogante och dominante ledaren Reed Richards troligen dubbelt så gammal som sin osäkra unga flickvän (senare hustru) Sue Storm, vars lillebror Johnny fortfarande är tonåring. Familjens fjärde medlem är Reeds jämnårige vän Ben Grimm, en före detta stridspilot.

I olyckan som ger gruppen superkrafter förvandlas Ben till rörlig sten. Den samtidigt egocentriska och själv­förintande Sue får förmågan att bli osynlig och att skydda sig själv och andra med ett osynligt kraftfält. Den hyperi­ntelligente men inte alltid moraliskt glasklare Reed får förmågan att tänja sin kropp och blir på samma gång flexibel som oformlig. Johnny (den hetsige tonåringen som antänds som en mänsklig fackla) och Ben konkurrerar som syskon. Sue fokuserar på att få alla att hålla sams, samtidigt som hennes lojalitet till Reed utmanas av en sexuell dragning till deras atletiske och halvnakne fiende Submariner.

Enligt många är det Spider-Man (1963) som är Lees mest lyckade hjälte. Spider-Man skapades i samarbete med tecknaren Steve Ditko (som dog tidigare i år), och liksom många andra hållbara superhjältar brottas Spider-Man med ett filosofiskt problem: den balans som måste finnas mellan makt och ansvar. Peter Parkers bristande ansvarskänsla och maktberusningen efter att han fått sina superkrafter har vållat hans farbrors död. Till skillnad från Batman reagerar Spider-Man inte primärt med hämndbegär utan inser i stället att en människa definieras av hur han eller hon ställer sina tillgångar till samhällets förfogande: med stor makt följer stort ansvar. Den här balansgången görs levande av skrildringen av Spider-Mans närmiljö i New York, som är nästan lika viktig för berättelserna som figurerna som befolkar den.

"Spider-Man" började publiceras under tiden för den amerikanska medborgarrättsrörelsen och serien påv­erkades starkt av sin samtid. Serieversionen av New York blir till slut multikulturell och stadsbilden innehåller inte längre bara vita människor. Mellan Manhattans skyskrapor svingar sig den neurotiske Spider-Man fram och pratar för sig själv om hur han ska klara av sitt liv och sina relationer med vänner, flickvänner och sin hjärtsjuka faster May, samtidigt som han skyddar staden från skurkar som vill den illa. Precis som flera andra av Stan Lees ­superhjältar är Spider-Man sysselsatt med en filosofisk balansakt.

Ett om möjligt ännu mer påtagligt återkommande tema i Lees serier är hur de superkrafter som hans hjältar uppvisar har en baksida, och hur hjältarna brottas med någon form av funktionsnedsättning. Listan på superhjältar med funktionsnedsättningar eller dödliga sjukdoms­tillstånd kan göras lång: Daredevil, Ben Grimm, Iron Man, Dr Strange och flera av mutanterna i X-Men, för att bara nämna några. Greppet att ge superhjälten en utmaning som hänger ihop med superkrafterna var inte ny (Dr Mid-Nite från 1941 räknas ofta som den första funktions­nedsatta hjälten) men tillsammans med olika tecknare skapade Lee ett antal lyckade figurer som utvecklade en central tematik för superhjältegenren: att en kraft definieras som ond eller god i sin samverkan med miljön där den uppstår.

Det faktum att man kan se en genomgående tematik är intressant, eftersom Lees roll i Marvels produktion flera gånger ifrågasatts. Exakt vem av Lee, Kirby och Ditko som skapade vad har debatterats och kommer att fortsätta att debatteras. En vanlig ståndpunkt har blivit att Lees kreativa bidrag var minimala och att särskilt Kirby var den som borde anses vara huvudansvarig för Marvels framgångsrika figurer (förutom Spider-Man, som Ditko designade och tecknade). Som för att göra hela saken mer komplicerad har uppgifter från Kirby, som avled 1994, dess­utom visat sig vara osäkra och ofta felaktiga. Säkert är att Lees ivriga försäljarpersona och hans uppenbara törst efter uppmärksamhet påverkat hans anseende som kreatör.

Troligen är det praktiskt omöjligt att bena ut vem i trion som var upphovsmannen till någon särskild figur eller berättelse eller exakt vad han bidrog med. Även om tecknade serier i USA (delvis tack vare Marvels utgivning) gradvis fick ett bättre anseende under 60-talet sågs de – ofta även av sina upphovsmän – som högst förgängliga produkter. Serierna producerades dessutom i ett halsbrytande tempo och under en period på 60-talet skrev Lee dialogen till fler än tio titlar varje månad (och den tidens serier innehöll betydligt mer text än vad de gör idag).

Vad som är säkert är att Stan Lee genom sina levande dialoger skapade figurer som läsarna kunde relatera till (något både Ditko och Kirby haft problem med på egen hand) och förankrade Marvels superhjältar i en begriplig värld.

Vad har vi för anledning att minnas Stan Lee? Idag framstår genusskildringen som hans stora svaghet. Särskilt Fantastic Four är ofta slående sexistisk, hur progressiva Lee och Kirby än kunde vara i andra avseenden. Om man vill finns det mycket man kan irritera sig på med Lee: hans berättelser försöker ofta mer än de klarar av, hans berättarstil karakteriseras av allitterationer och över­drifter, och den roll han gav sig själv som den ständige försäljaren kan upplevas som påfrestande. Det är dess­utom oklart exakt vilka figurer och vilka berättelser han skapade.

Den del av hans bidrag som däremot framstår mycket tydligt är hans skicklighet som redaktör och hur han mycket medvetet byggde upp en läsargemenskap kring Marvels serieuniversum. En ännu starkare anledning att minnas Stan Lee är hans optimism, samt hans kärlek till mediet och de figurer han jobbade med. I en intervju med Playboy (april 2014) berättade den då 91-årige Lee om varför han inte begrep fascinationen för de zombier som då var det stora populärkulturella fenomenet: vid hans ålder kunde han inte förstå varför någon som plötsligt dog men sedan återvände från de döda skulle vara så arg. Det universum han var medskapare till innehåller figurer som är heroiska, komplicerade och neurotiska nog att passa in i ett klassiskt drama eller till och med i en stor roman.

Christer Larsson
Universitetslektor i engelska vid Uppsala universitet och en av arrangörerna bakom seriefestivalen Uppsala Comix

söndag 9 mars 2014

Lovecraft i det moderna Uppsala. Mohamed Omars samtal med Jonas Andersson


Torsdag den 6 mars fikar jag med illustratören Jonas Andersson på mitt stamfik Ofvandahls på Sysslomansgatan 5. Jag tar en semla, passar på medan de finns. Det lönar sig att vara stammis. I tisdags fick jag en hel låda bakelser gratis! Fröding, som satt här på sin tid, särskilt i rummet till höger om ingången, skrev en dikt som började med orden ”Fylgia, Fylgia, fly mig ej”. En fylgia var i fornnordisk mytologi ett slags kvinnliga andeväsen. Det är också titeln på den femte delen i den upsaliensiska skräckserien 1000 Ögon, som skapades av Jonas och Daniel Thollin.

Jag frågar hur det gick till. Jonas berättar att 1000 Ögon började 2010 som ett beställningsjobb från Seriezonen. Den välkända seriebutiken på Drottninggatan firade sitt 30-årsjubileum och ville ge ut något eget. Harri Saarela, som äger stället, frågade Jonas och serietecknaren Daniel Thollin om de var intresserade. Harri tänkte sig en serie som utspelade sig i Uppsala. Jonas och Daniel gick upp för backen till Domkyrkan. För sin inre syn såg de gigantiska tentakler bryta sig ut genom taket. Efter att ha gått runt en stund bestämde de sig för att ta uppdraget och att det skulle bli en skräckberättelse. Huvudpersonen blev en student som fick heta Edgar Nordahl.

Den första delen döptes till Tupilak efter ett mystiskt föremål som förekommer i berättelsen. Den släpptes på Kulturnatten 2010 och blev en succé. När dörrarna öppnades kl 18 möttes Jonas och Daniel av en lång kö förväntansfulla. Enligt Harri var det den största uppståndelse som affären någonsin haft. Tupilak följdes av Hrafnir och Vondur 2011. Året därpå kom en fristående fortsättning, Nyckeln, och den gången fick Jonas och Daniel hjälp av flera skickliga tecknare, som Ola Skogäng, Reine Rosenberg och amerikanen Jeff McComsey. Den femte delen, Fylgia, släpptes på Kulturnatten 2013. Den var mer ambitiös än de tidigare, ett 60-sidigt seriealbum med hårda pärmar, utgivet på Albumförlaget. Det var fantasyförfattaren Anders Björkelid som skrev manus.

Man skulle inte tro det men Jonas är ganska ny som serietecknare. Han gick en traditionell konstutbildning i Göteborg och jobbar huvudsakligen som illustratör och grafisk formgivare. Han har dock alltid gillat serier och varit kund hos Seriezonen i omkring tjugo år. Favoriten är Hellboy.

En av de främsta inspirationskällorna till 1000 Ögon, berättar Jonas, är den amerikanska skräckförfattaren H. P. Lovecraft (1890-1937). Det blir extra tydligt i del sex som släpps på Kulturnatten 2014. Den heter Lovecraft! Jonas berättar att albumet kommer att innehålla fyra berättelser som är baserade på Lovecrafts Shadow over Insmouth, The Hound, The Shunned House och Statemant of Randolph Carter. Jonas och Daniel gör två vardera. ”De utspelar sig i det moderna Uppsala, i 1000 Ögon-universumet”, säger Jonas. ”Det är som när man filmatiserar en klassisk roman och förlägger handlingen i vår tid. Vi har också bytt kön på några av figurerna. I Lovecraft är det väldigt mycket män…”

”Hur upptäckte du Lovecraft?” frågar jag. ”Det var under gymnasietiden då jag spelade rollspel med mina klasskamrater och vänner”, berättar Jonas. ”Ett rollspel hette Call of Cthulhu och var baserat på Lovecrafts verk”.

Jonas och Daniel har satt igång en crowdfundingkampanj för att finansiera det kommande Lovecraft-albumet. Jag tycker ni ska bidra till denna kulturgärning som skänker glädje och stolthet åt oss uppsalabor!

Du kan träffa Jonas och Daniel på Uppsala Comix-mässan 29-30 mars.

måndag 20 januari 2014

Här följer några axplock av nya serier att se fram emot under 2014.


MARVEL
Marvels nästa Event kommer att bli lite annorlunda. I ORIGINAL SIN så har någon dödat Uatu, the Watcher, frågan är vem? Det kommer alltså att bli mindre kosmiska slagsmål a la INFINITY och mer detektivarbete a la LONG HALLOWEEN.

För den som har glömt bort honom så är Uatu en av Marvels mäktigaste varelser, som dock har svurit att aldrig ingripa i världen. Han är mer eller mindre allseende och allvetande, så det finns säkert gott om folk som vill tysta ner honom.

Marvel har avdelat några av sina bästa författare till ORIGINAL SIN, Mark Waid och Jason Aaron. ORIGINAL SIN pågår från april till juli.


IMAGE COMICS
Image kommer ut med nya bra serier hela tiden. För den som aldrig öppnat Previews-katalogen tidigare (katalogen med nya serier som ges ut två-tre månader innan den faktiska utgivningen) så kan jag rekommendera att börja hos Image, då de har den goda smaken att trycka helsidor ur sina kommande serier.

Några nya personliga favoriter är RICK REMENDERS BLACK SCIENCE, ett mycket färgstarkt scifi-drama, och KIERON GILLENS THREE, som utspelar sig i det historiska Sparta, fast skildrat ur underklassen heloternas perspektiv. Redan en succe hemma i USA.

Sen så skall MARK MILLAR starta sitt eget sammanhållna universum med STARLIGHT i mars.


DARK HORSE
BUFFYs tionde säsong startar, följt av en ny omgång för ANGEL & FAITH. Dark Horse försöker också få liv i en egen uppsättning superhjältar, vad nu det ska vara bra för? De har ju redan en av de bästa; stor, röd och död. Hellboy firar 20 år i år.


MANGA
ATTACK ON TITAN får två spinoffs i mars, den ena en prequel som handlar om en tidig invasion av Titaner och den andra en parodi där hela rollistan går i en japansk skola.

NEGIMA startar på ny kula med QU HOLDER.

/Nilsson