NILSSONS HÖSTKRÖNIKA
Just när vi fått höra att Tintin får stanna kvar på Kulturhusets barnavdelning så blåser en ny kall vind in från politiker som ser serier som motsatsen till kultur.
I Mariehäll och Annedal har nya hus skjutit i höjden, och nya gator och torg behöver nya namn. Ett torg var på förslag att heta ”Bamsetorget” efter världens starkaste björn. Men det stötte på patrull. Stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius (M) lade in sitt veto: inga gator och torg får uppkallas efter seriefigurer. Barnboksfigurer, som Pippi Långstrump, är OK, liksom bilderboksfigurer, som Alfons Åberg, men vid serier drar hon gränsen.
”Det handlar mer om att vi inte vill uppkalla gator och torg efter seriefigurer”.
”Om vi säger ja till seriefigurer kan vi hamna i Joakim von Ankas park”.
Regina Kevius lägger dock in en brasklapp:
”Om många stockholmare hör av sig och vill ha Kalle Ankatorget då får vi diskutera det”.
Det här har inget att göra med att Bamsetorget inte låter särskilt värdigt, ungefär som Värstingtorget, det är enbart en fråga om att seriefigurer ses som det lägsta bland det lägsta. Bland de godkända, icke serie-relaterade namnen, finns Krakel Spektakels gata, Pellepennans gata, Pomperipossatorget och Mamma Mu-parken.
Jag vet inte om Regina Kevius aldrig har läst en serie sedan hon var liten, då hon hela tiden refererar till Kalle Anka.
Oppositionspartierna reserverade sig för övrigt mot bannlysningen av Bamse.
tisdag 23 oktober 2012
onsdag 26 september 2012
NILSSONS OKTOBERKRÖNIKA
Superhjältar. Tro det eller ej, men jag gillar dem ibland.
För lite över 70 år sedan skapade amerikanarna något helt nytt, superhjälten.
De kombinerade Herakles krafter, den urstarke och nästintill oövervinnerlige grekiske hjälten, med Robin Hood och Zorros laglösa rättvisa bakom en mask.
Konceptet var vinnande och håller än.
Jag har läst att superhjältar mest är fantasier om makt och styrka för unga pojkar. Och ja, de har krafter eller förmågor långt större än vanliga människor. Men det har de flesta i litteraturen och på film. De medelmåttigas liv är sällan särskilt intressanta. Herrar Hamilton och Bond och fröken Salander, till exempel, skulle sannolikt vila i grunda gravar om de hade skildrats realistiskt. Vi ser på OS för att se idrottare spränga gränserna för vad människor kan göra med sina kroppar.
Krafterna gör hjältarna intressanta. I en god författares händer är hjältarnas krafter schackpjäser, och man ser med spänning fram emot hur de skall flyttas. För det mesta vinner taktik över råstyrka, precis som i de gamla folksagorna.
Jag tror att många tycker illa om superhjältar inte på grund av deras krafter, utan på grund av deras kostymer. De ser ju ofta så grälla och smaklösa ut. Men det är en vanesak. Och dräkterna gör dem eviga och ikoniska. De är lätta att känna igen, de lyser i mörkret. De står utanför tidsflödet. Om de bar kostym och klänning skulle de behöva uppdatera sin garderob några gånger varje årtionde. De skulle bli tidsbundna. Horatio Hornblower är en lysande hjälte, men han klarar sig inte utanför 1800-talet. Sherlock Holmes har klarat övergången, James Bond har problem. Batmans silhuett är densamma som på 60-talet.
Superhjältar har alltid speglat sin tids problem, eller sin tids mardrömmar. Och till skillnad från deckarna, som också ofta fått agera samhällsspeglar, så kan superhjältarna göra något åt problemen. De kan pröva olika lösningar, testa mer eller mindre lyckade hemsnickrade utopier, försöka brottas med fördomar och hot på ett högst handgripligt sätt. De behöver inte, som deprimerade deckare, stå vid sidan av och sucka.
Är superhjältar fåniga? Javisst. Lika fåniga som de hundratals utstuderade mord som begås varje år i svenska deckare. Men superhjältarnas värld är stor och deras strider episka. Och de är här för att stanna.
Superhjältar. Tro det eller ej, men jag gillar dem ibland.
För lite över 70 år sedan skapade amerikanarna något helt nytt, superhjälten.
De kombinerade Herakles krafter, den urstarke och nästintill oövervinnerlige grekiske hjälten, med Robin Hood och Zorros laglösa rättvisa bakom en mask.
Konceptet var vinnande och håller än.
Jag har läst att superhjältar mest är fantasier om makt och styrka för unga pojkar. Och ja, de har krafter eller förmågor långt större än vanliga människor. Men det har de flesta i litteraturen och på film. De medelmåttigas liv är sällan särskilt intressanta. Herrar Hamilton och Bond och fröken Salander, till exempel, skulle sannolikt vila i grunda gravar om de hade skildrats realistiskt. Vi ser på OS för att se idrottare spränga gränserna för vad människor kan göra med sina kroppar.
Krafterna gör hjältarna intressanta. I en god författares händer är hjältarnas krafter schackpjäser, och man ser med spänning fram emot hur de skall flyttas. För det mesta vinner taktik över råstyrka, precis som i de gamla folksagorna.
Jag tror att många tycker illa om superhjältar inte på grund av deras krafter, utan på grund av deras kostymer. De ser ju ofta så grälla och smaklösa ut. Men det är en vanesak. Och dräkterna gör dem eviga och ikoniska. De är lätta att känna igen, de lyser i mörkret. De står utanför tidsflödet. Om de bar kostym och klänning skulle de behöva uppdatera sin garderob några gånger varje årtionde. De skulle bli tidsbundna. Horatio Hornblower är en lysande hjälte, men han klarar sig inte utanför 1800-talet. Sherlock Holmes har klarat övergången, James Bond har problem. Batmans silhuett är densamma som på 60-talet.
Superhjältar har alltid speglat sin tids problem, eller sin tids mardrömmar. Och till skillnad från deckarna, som också ofta fått agera samhällsspeglar, så kan superhjältarna göra något åt problemen. De kan pröva olika lösningar, testa mer eller mindre lyckade hemsnickrade utopier, försöka brottas med fördomar och hot på ett högst handgripligt sätt. De behöver inte, som deprimerade deckare, stå vid sidan av och sucka.
Är superhjältar fåniga? Javisst. Lika fåniga som de hundratals utstuderade mord som begås varje år i svenska deckare. Men superhjältarnas värld är stor och deras strider episka. Och de är här för att stanna.
måndag 17 september 2012
NILSSONS SEPTEMBERKRÖNIKA
Varför skall du läsa serier?
Därför att serier är konst och litteratur i skön förening, lånande det bästa från bägge för att skapa något som närmast är besläktat med filmkonsten.
Varför skall du läsa serier?
Därför att alla genrer och berättelser du älskar finns i serieform. Det är bara att upptäcka dem på nytt i en ny form.
Varför skall du läsa serier?
Därför att serier är ett av de mest underskattade och mobbade medierna i vår tid. De flesta människor i Sverige och världen har aldrig gett serier en ärlig chans. Serier är så mycket mer än vad dina föräldrar läste för dig när du var liten. Du slutade väl inte läsa böcker när du växte ifrån Pelle Svanslös?
Så varför skall du läsa serier?
Därför att det finns en serie bara för dig. Men du har inte hittat den än.
Varför skall du läsa serier?
Därför att serier är konst och litteratur i skön förening, lånande det bästa från bägge för att skapa något som närmast är besläktat med filmkonsten.
Varför skall du läsa serier?
Därför att alla genrer och berättelser du älskar finns i serieform. Det är bara att upptäcka dem på nytt i en ny form.
Varför skall du läsa serier?
Därför att serier är ett av de mest underskattade och mobbade medierna i vår tid. De flesta människor i Sverige och världen har aldrig gett serier en ärlig chans. Serier är så mycket mer än vad dina föräldrar läste för dig när du var liten. Du slutade väl inte läsa böcker när du växte ifrån Pelle Svanslös?
Så varför skall du läsa serier?
Därför att det finns en serie bara för dig. Men du har inte hittat den än.
fredag 13 juli 2012
Nilssons Julikrönika
Ola Skogängs och Per Demervalls nya album Döda Rummet har mycket som talar emot det. Till exempel så vanpryds det av August Strindbergs, mina skoldagars gissel, fula nuna. Och så är det ju svenskt, och det vet ju alla att svenskar inte kan göra serier. Så det krävde lite självövervinnelse innan jag öppnade albumet och fick en del av mina fördomar motbevisade.
Döda Rummet utspelar sig i ett alternativhistoriskt Stockholm, där slottet Tre Kronor tronar över ett rike som går hela Östersjön runt. Gamla Stan är en ruin med kraschade Messerschmidts och släkten Bernadotte är ljusskygga gangsters. Och under hela röran sover August Strindberg i en järnbehållare, tillbedd av en underjordisk sekt. Jag småfnissade genom hela albumet, utom då jag la pannan i djupa veck och försökte hänga med.
Men där Döda Rummet verkligen excellerar är i sin ståtliga avslutning. De sista tjugo sidorna är ett skolboksexempel på hur man sätter punkt ordentligt och med fyrdubbla knorrar.
måndag 4 juni 2012
NILSSONS JUNIKRÖNIKA
Vissa frågor kommer man inte undan.
Som: Vilka serier läste du på ditt sommarlov?
När jag ligger och försmäktar i hettan (jag har extremt låg tolerans för värme) så minns jag många gamla somriga läsupplevelser.
Min högstadieklass hade åkt till Mallorca. Mina klasskompisar hade packat ner solskyddsmedel. Jag hade packat ner serier. Så efter en dag i solen låg jag i skuggan och smörjde in mina fötter med kylsalva. Men det gjorde inget. Jag hade Alverfolket (Elfquest) med mig. Fast mest läste jag förstås Lovecraft. Förvånansvärt hur kallt det kan bli på Mallorca när man läser ”Återkomsten” och ”Råttorna i Muren”.
Min nya gymnasieklass hade åkt ut till någon ö. Vi skulle lära känna varandra. Jag gjorde också många intressanta nya bekantskaper – jag låg ensam i överslafen och läste New Teen Titans ursprungshistoria för första gången.
Min familj skulle ut och åka husbil genom Europa. Jag hade svåra kval inför avfärden. Med bara ett litet skåp att fylla med serier, vad skulle kunna underhålla mig i flera veckor? Det måste vara något som jag kunde läsa om många gånger. Valet föll på tolv nummer av tidningen ”Gigant”, med hela Camelot 3000, ett pseudo-arthurianskt epos. Så medan Schweiz svindlande vyer och Italiens landsbygd virvlade förbi utanför fönstret så låg jag där bak och läste om hur Morgan le Fay lockade Arthurs rymd-riddare att förråda Merlin – för femte gången.
Ibland ansätts jag av gnagande tvivel. Finns det kanske något med livet som jag missar?
Men då finns det tröst att få. Då så står Jokerns ord om verkligheten, från Alan Moore’s klassiska Killing Joke, framför min syn i eldskrift:
”Själv rör jag aldrig den smörjan. Jag har upptäckt att det stör hallucinationerna.”
Vissa frågor kommer man inte undan.
Som: Vilka serier läste du på ditt sommarlov?
När jag ligger och försmäktar i hettan (jag har extremt låg tolerans för värme) så minns jag många gamla somriga läsupplevelser.
Min högstadieklass hade åkt till Mallorca. Mina klasskompisar hade packat ner solskyddsmedel. Jag hade packat ner serier. Så efter en dag i solen låg jag i skuggan och smörjde in mina fötter med kylsalva. Men det gjorde inget. Jag hade Alverfolket (Elfquest) med mig. Fast mest läste jag förstås Lovecraft. Förvånansvärt hur kallt det kan bli på Mallorca när man läser ”Återkomsten” och ”Råttorna i Muren”.
Min nya gymnasieklass hade åkt ut till någon ö. Vi skulle lära känna varandra. Jag gjorde också många intressanta nya bekantskaper – jag låg ensam i överslafen och läste New Teen Titans ursprungshistoria för första gången.
Min familj skulle ut och åka husbil genom Europa. Jag hade svåra kval inför avfärden. Med bara ett litet skåp att fylla med serier, vad skulle kunna underhålla mig i flera veckor? Det måste vara något som jag kunde läsa om många gånger. Valet föll på tolv nummer av tidningen ”Gigant”, med hela Camelot 3000, ett pseudo-arthurianskt epos. Så medan Schweiz svindlande vyer och Italiens landsbygd virvlade förbi utanför fönstret så låg jag där bak och läste om hur Morgan le Fay lockade Arthurs rymd-riddare att förråda Merlin – för femte gången.
Ibland ansätts jag av gnagande tvivel. Finns det kanske något med livet som jag missar?
Men då finns det tröst att få. Då så står Jokerns ord om verkligheten, från Alan Moore’s klassiska Killing Joke, framför min syn i eldskrift:
”Själv rör jag aldrig den smörjan. Jag har upptäckt att det stör hallucinationerna.”
torsdag 26 april 2012
NILSSONS MAJKRÖNIKA
Skräck, likt komedi, är en svår konst, och ännu svårare är det att göra bra skräckserier. En skräckserie kan aldrig mäta sig med skräckfilmernas musik och överraskande ljudeffekter, eller med det grepp som skräcklitteraturen tar om vår fantasi. I en serie SER vi ju gräsligheterna, och det är nästan aldrig lika hemskt som vår fantasi. Så det snällaste omdöme jag brukar ge en skräckserie är ”stämningsfull och medryckande”. Särskilt ruskigt blir det sällan.
Inte desto mindre är LOCKE&KEY en mycket bra skräckserie.
Familjen Locke återvänder efter faderns död till det gamla släktgodset i New England. Huset är inte hemsökt, men det har lite för många konstiga dörrar, och alldeles för många nycklar till dem. Och när man öppnar fel dörr med fel nyckel och går igenom den så händer det saker. Som att man blir okroppslig eller byter kön. Familjens minsting Bode, som inte gör någon åtskillnad på vad som är normalt och onormalt, tycker bara att det här är kul, även om ingen tror på honom. Tyvärr för honom så är han inte den ende som känner till nycklarna och vad de kan göra…
Staden där släktgodset ligger heter förresten Lovecraft. Bara en sån sak.
Man tycker att någon borde anat oråd.
Joe Hill, seriens författare, har tidigare skrivit den prisbelönta novellsamlingen ”20th Century Ghosts” (Vålnader på svenska). Med Locke&Key har han gett sig på seriemediet med en mycket annorlunda historia. Här finns inga monster eller spöken i traditionell bemärkelse, och egentligen ingen illvilja, bara vanliga mänskliga drivkrafter i all sin gruvlighet. Familjens fiender börjar i ett väldigt underläge, och bara det är ju ovanligt. Dessutom har Joe Hill lyckats med det unika konststycket att skapa en intressant amerikansk familj som man bryr sig om – bara det gör serien värd att läsa. Normalt sett önskar man ju livet ur varje amerikansk familj fem minuter efter att den gjort entré på scenen, och hoppas att monstren skall skynda på med slaktandet.
Serier är finkulturellt fel. Skräck är finkulturellt fel. Tillsammans blir de dubbelfel.
Så stöd en mobbad kulturform och läs Locke&Key. Stå på de utstöttas sida!
Skräck, likt komedi, är en svår konst, och ännu svårare är det att göra bra skräckserier. En skräckserie kan aldrig mäta sig med skräckfilmernas musik och överraskande ljudeffekter, eller med det grepp som skräcklitteraturen tar om vår fantasi. I en serie SER vi ju gräsligheterna, och det är nästan aldrig lika hemskt som vår fantasi. Så det snällaste omdöme jag brukar ge en skräckserie är ”stämningsfull och medryckande”. Särskilt ruskigt blir det sällan.
Inte desto mindre är LOCKE&KEY en mycket bra skräckserie.
Familjen Locke återvänder efter faderns död till det gamla släktgodset i New England. Huset är inte hemsökt, men det har lite för många konstiga dörrar, och alldeles för många nycklar till dem. Och när man öppnar fel dörr med fel nyckel och går igenom den så händer det saker. Som att man blir okroppslig eller byter kön. Familjens minsting Bode, som inte gör någon åtskillnad på vad som är normalt och onormalt, tycker bara att det här är kul, även om ingen tror på honom. Tyvärr för honom så är han inte den ende som känner till nycklarna och vad de kan göra…
Staden där släktgodset ligger heter förresten Lovecraft. Bara en sån sak.
Man tycker att någon borde anat oråd.
Joe Hill, seriens författare, har tidigare skrivit den prisbelönta novellsamlingen ”20th Century Ghosts” (Vålnader på svenska). Med Locke&Key har han gett sig på seriemediet med en mycket annorlunda historia. Här finns inga monster eller spöken i traditionell bemärkelse, och egentligen ingen illvilja, bara vanliga mänskliga drivkrafter i all sin gruvlighet. Familjens fiender börjar i ett väldigt underläge, och bara det är ju ovanligt. Dessutom har Joe Hill lyckats med det unika konststycket att skapa en intressant amerikansk familj som man bryr sig om – bara det gör serien värd att läsa. Normalt sett önskar man ju livet ur varje amerikansk familj fem minuter efter att den gjort entré på scenen, och hoppas att monstren skall skynda på med slaktandet.
Serier är finkulturellt fel. Skräck är finkulturellt fel. Tillsammans blir de dubbelfel.
Så stöd en mobbad kulturform och läs Locke&Key. Stå på de utstöttas sida!
onsdag 4 april 2012
UPPSALA COMIX / Nilssons Mässkrönika
Den första april, de fantasifulla lögnarnas egen dag, gick Uppsalas första Comix-seriemässa av stapeln. Hundratals glada seriefans möttes på Grands gamla biograf för att shoppa, umgås och lyssna på intressanta föredrag.
I den stora salen hade förlag, butiker och enskilda serieskapare bunkrat upp med serier. Det är något speciellt med att shoppa på en mässa. Alla är samlade på en plats, och butikerna har ofta grävt djupt i lagren och säljer av serier som annars inte syns i butikerna. Man kan prata med tecknare och få serier signerade. Secondhand-bordet innehöll till och med serier som jag inte visste fanns.
Göran Semb föreläste om olika berättartekniker i serier, och illustrerade med rutor ur bland annat Knasen, Batman och Little Orphan Annie. Innan föreläsningen såg han dock till att ta hand om det viktigaste; han sågs lämna mässan med en kasse med nyinköpta serier i vardera handen. Den ena var full med Vertigo, den andra var full med Marvel. Heder åt Semb!
Ola Skogäng presenterade Theos nye tecknare Daniel Thollin. Ola var lika spexig och underhållande som vanligt. Han berättade att Theo ofta jämförs med Hellboy, när sanningen är den att både Theo och Hellboy har inspirerats av Tardis Adele Blanc-Sec.
Att döma av mässans besökare så är seriefans av idag en fullvuxen skara. Tonåringarna lyste med sin frånvaro. De som oroar sig för återväxten kan jag dock trösta med att UppCon, Uppsalas jättekonvent för japansk populärkultur, svämmar över av mangaläsande pojkar och flickor i tonåren.
Om jag har något klagomål på den första mässan så är det att till skillnad från UppConarna så var Comixfolket inte mycket för att klä upp sig. Inte en slängkappa, kroppsstrumpa eller ansiktsmask sågs på hela dagen. Å andra sidan kunde man njuta av en ståtlig uppvisning av olika sorters skägg! Stundtals var det lätt att tro att man förirrat sig in i en svensk regentlängd...
Stämningen under mässan var god, och det var kul att prata serier med likasinnade. Förhoppningsvis blir det en uppföljare nästa år. Fast större. Och längre. Och med fler masker.
Aprilkrönika:
Den 10 mars gick en av serievärldens giganter, Jean ”Moebius” Giraud ur tiden.
Moebius var Frankrikes kanske främste serieskapare. I Sverige är han mest känd för ”Blueberry” från Fantomen och Inkalen från Tung Metall. Moebius perspektiv, hans skiftande stil, hans ansikten och hans väldiga vyer och megastäder har inspirerat serietecknare över hela världen, och han lämnar ett stort tomrum efter sig.
En av Moebius lärjungar (tror jag i alla fall) är japanen Tsutomu Nihei. Hans serier utspelar sig i tysta, väldiga, öde världar av förvirrande och obegriplig arkitektur. I gränderna stryker mardrömsvarelser från HR Gigers garderob runt.
Niheis BIOMEGA finns fortfarande att få tag i. Zombieapokalypsen har just brutit ut, och seriens hjälte Zoichi försöker jaga rätt på det ansvariga företaget. Det här är zombier och cyberpunk när det är som dystrast. Mänskligheten är körd. Glöm det där med att rädda en liten grupp som kan återbefolka jorden, skurkarna har andra planer för framtiden.
Dessutom innehåller Biomega världens tuffaste seriebjörn (efter Bamse och Theo förstås).
Den här månaden kan jag dessutom rekommendera några andra nyskapande serier.
MONOCYTE från IDW
Monocyte är en mycket udda fågel. I någon sorts avlägsen framtid så för två grupper av odödliga mystiker ett meningslöst och evigt krig mot varandra. Liemannen har tröttnat på sakernas tillstånd och skickat ut ett ombud för att återställa ordningen.
När jag först började läsa Monocyte var jag ganska skeptisk. Handlingen var svårbegriplig och språket var konstigt eller direkt grammatiskt felaktigt. Efter ett tag förstod jag varför: kombinerat med de mörka teckningarna ger Monocyte en äkta känsla av utanförskap, av att besöka en helt främmande och ny värld. Rekommenderas varmt!
RAGEMOOR
Ragemoor av Richard Corben är inte direkt nyskapande, men Corben själv var en banbrytare en gång i tiden. Corben har tecknat serier sedan 70-talet, men hans stil är fortfarande helt hans egen och helt unik. På 70-talet tecknade han stora bröst (vilket inte var särskilt nytt), stora bukar, stora kukar och stora näsor i en organisk och köttig stil.
Ragemoor är ett gammalt hungrigt spökslott av värsta sorten: det omformar och förvandlar sig självt varje natt, och oönskade gäster blir helt enkelt uppätna.
Rekommenderas till Hellboys alla vänner.
BRIDES STORY - manga
Amir har just gift sig. Hon har aldrig träffat sin make innan bröllopet, och han visar sig vara en tolvårig pojke. Välkommen till 1800-talet, och en liten stad någonstans norr om Kaspiska Havet.
Brides Story är en vacker romantisk berättelse där all romantiken inträffar efter bröllopet. Brides Story är också en hyllning till japanska husliga dygder: omtänksamhet, hänsyn, hjälpsamhet och flit. Det pysslas och knåpas så det står härliga till. Mat lagas, täcken vävs, får vallas, trä snidas, djur jagas och relationer vårdas. Allt i en lagom maklig takt, i en tid utan klockor.
Skaparen Kaoru Mori gör ordentliga efterforskningar innan hon börjar skriva och teckna. Hennes mest kända serie, Emma, utspelade sig i ett noggrant återgivet och tecknat viktorianskt England. Nu ger hon sig in på helt otrampad mark; Centralasiens halvnomader och herdar på 1800-talet.
Det här är också den första serie jag läst som handlar om muslimer – utan att religionen spelar någon som helst roll. Kvinnorna bär slöja och männen är skäggiga, men serien handlar inte om islam eller kvinnoförtryck (även om den i högsta grad handlar om kvinnliga svårigheter). Och det är skönt; tänk om alla böcker och serier från det gamla Sverige handlade om kristendomen. Det hade varit trist.
Nilsson
Den första april, de fantasifulla lögnarnas egen dag, gick Uppsalas första Comix-seriemässa av stapeln. Hundratals glada seriefans möttes på Grands gamla biograf för att shoppa, umgås och lyssna på intressanta föredrag.
I den stora salen hade förlag, butiker och enskilda serieskapare bunkrat upp med serier. Det är något speciellt med att shoppa på en mässa. Alla är samlade på en plats, och butikerna har ofta grävt djupt i lagren och säljer av serier som annars inte syns i butikerna. Man kan prata med tecknare och få serier signerade. Secondhand-bordet innehöll till och med serier som jag inte visste fanns.
Göran Semb föreläste om olika berättartekniker i serier, och illustrerade med rutor ur bland annat Knasen, Batman och Little Orphan Annie. Innan föreläsningen såg han dock till att ta hand om det viktigaste; han sågs lämna mässan med en kasse med nyinköpta serier i vardera handen. Den ena var full med Vertigo, den andra var full med Marvel. Heder åt Semb!
Ola Skogäng presenterade Theos nye tecknare Daniel Thollin. Ola var lika spexig och underhållande som vanligt. Han berättade att Theo ofta jämförs med Hellboy, när sanningen är den att både Theo och Hellboy har inspirerats av Tardis Adele Blanc-Sec.
Att döma av mässans besökare så är seriefans av idag en fullvuxen skara. Tonåringarna lyste med sin frånvaro. De som oroar sig för återväxten kan jag dock trösta med att UppCon, Uppsalas jättekonvent för japansk populärkultur, svämmar över av mangaläsande pojkar och flickor i tonåren.
Om jag har något klagomål på den första mässan så är det att till skillnad från UppConarna så var Comixfolket inte mycket för att klä upp sig. Inte en slängkappa, kroppsstrumpa eller ansiktsmask sågs på hela dagen. Å andra sidan kunde man njuta av en ståtlig uppvisning av olika sorters skägg! Stundtals var det lätt att tro att man förirrat sig in i en svensk regentlängd...
Stämningen under mässan var god, och det var kul att prata serier med likasinnade. Förhoppningsvis blir det en uppföljare nästa år. Fast större. Och längre. Och med fler masker.
Aprilkrönika:
Den 10 mars gick en av serievärldens giganter, Jean ”Moebius” Giraud ur tiden.
Moebius var Frankrikes kanske främste serieskapare. I Sverige är han mest känd för ”Blueberry” från Fantomen och Inkalen från Tung Metall. Moebius perspektiv, hans skiftande stil, hans ansikten och hans väldiga vyer och megastäder har inspirerat serietecknare över hela världen, och han lämnar ett stort tomrum efter sig.
En av Moebius lärjungar (tror jag i alla fall) är japanen Tsutomu Nihei. Hans serier utspelar sig i tysta, väldiga, öde världar av förvirrande och obegriplig arkitektur. I gränderna stryker mardrömsvarelser från HR Gigers garderob runt.
Niheis BIOMEGA finns fortfarande att få tag i. Zombieapokalypsen har just brutit ut, och seriens hjälte Zoichi försöker jaga rätt på det ansvariga företaget. Det här är zombier och cyberpunk när det är som dystrast. Mänskligheten är körd. Glöm det där med att rädda en liten grupp som kan återbefolka jorden, skurkarna har andra planer för framtiden.
Dessutom innehåller Biomega världens tuffaste seriebjörn (efter Bamse och Theo förstås).
Den här månaden kan jag dessutom rekommendera några andra nyskapande serier.
MONOCYTE från IDW
Monocyte är en mycket udda fågel. I någon sorts avlägsen framtid så för två grupper av odödliga mystiker ett meningslöst och evigt krig mot varandra. Liemannen har tröttnat på sakernas tillstånd och skickat ut ett ombud för att återställa ordningen.
När jag först började läsa Monocyte var jag ganska skeptisk. Handlingen var svårbegriplig och språket var konstigt eller direkt grammatiskt felaktigt. Efter ett tag förstod jag varför: kombinerat med de mörka teckningarna ger Monocyte en äkta känsla av utanförskap, av att besöka en helt främmande och ny värld. Rekommenderas varmt!
RAGEMOOR
Ragemoor av Richard Corben är inte direkt nyskapande, men Corben själv var en banbrytare en gång i tiden. Corben har tecknat serier sedan 70-talet, men hans stil är fortfarande helt hans egen och helt unik. På 70-talet tecknade han stora bröst (vilket inte var särskilt nytt), stora bukar, stora kukar och stora näsor i en organisk och köttig stil.
Ragemoor är ett gammalt hungrigt spökslott av värsta sorten: det omformar och förvandlar sig självt varje natt, och oönskade gäster blir helt enkelt uppätna.
Rekommenderas till Hellboys alla vänner.
BRIDES STORY - manga
Amir har just gift sig. Hon har aldrig träffat sin make innan bröllopet, och han visar sig vara en tolvårig pojke. Välkommen till 1800-talet, och en liten stad någonstans norr om Kaspiska Havet.
Brides Story är en vacker romantisk berättelse där all romantiken inträffar efter bröllopet. Brides Story är också en hyllning till japanska husliga dygder: omtänksamhet, hänsyn, hjälpsamhet och flit. Det pysslas och knåpas så det står härliga till. Mat lagas, täcken vävs, får vallas, trä snidas, djur jagas och relationer vårdas. Allt i en lagom maklig takt, i en tid utan klockor.
Skaparen Kaoru Mori gör ordentliga efterforskningar innan hon börjar skriva och teckna. Hennes mest kända serie, Emma, utspelade sig i ett noggrant återgivet och tecknat viktorianskt England. Nu ger hon sig in på helt otrampad mark; Centralasiens halvnomader och herdar på 1800-talet.
Det här är också den första serie jag läst som handlar om muslimer – utan att religionen spelar någon som helst roll. Kvinnorna bär slöja och männen är skäggiga, men serien handlar inte om islam eller kvinnoförtryck (även om den i högsta grad handlar om kvinnliga svårigheter). Och det är skönt; tänk om alla böcker och serier från det gamla Sverige handlade om kristendomen. Det hade varit trist.
Nilsson
torsdag 8 mars 2012
Nilssons marskrönika
Svaren på förra krönikans läsarfråga: Hjältinnan som krymper är Nun the Less (hennes kollega i nunnedok kallar sig Nun of the Above…) från DC:s XOMBI. Tokstollen som skjuter folk med morötter är Marvels White Rabbit, i hård konkurrens en av deras mest misslyckade skurkar. Hon hade så dåligt rykte att hon inte ens kunde värva vanliga underhuggare utan var tvungen att anställa arbetslösa skådisar till sina bankrån.
Första gången jag mötte Hellboy var i det första numret av Seed of Destruction i början av 90-talet. Sedan dess har jag sett den rödhyade kedjerökaren bli ett hyllat fenomen. Hans skapare, den blyge och anspråkslöse Mike Mignola, har prisats högt och blivit stilbildande för en ny generation serietecknare. För att få ut sina serier i högre takt så har Mignola på senare år anlitat fler tecknare, som Guy Davis och Richard Corben, men oavsett vilka storstjärnor han anlitar vill fansen bara ha äkta vara.
Hellboy sorteras ibland in bland superhjältarna, men han är mer av en ockult detektiv, ungefär som John Constantine, fast med större knytnäve. Han flyger inte, han stryker runt på gatorna i trenchcoat som släpar i marken och en slokande cigarrett i mungipan. Hellboy jobbar, eller jobbade, åt den inte särskilt hemliga myndigheten BPRD. Det är en udda sak i Hellboy: övernaturliga varelser går runt på stadens gator som vanliga människor. De är inte storkändisar eller hatade monster. Folk tittar lite snett på dem, ungefär som folk tittar snett på någon som tågar gatan fram i full cosplay, men det finns mycket lite av mutanthatet från X-Men. Kanske för att de är så få. Och kanske för att deras superkrafter är så marginella. Hellboy kan banka ganska hårt med sin stennäve, men han kan inte sända upp folk i omloppsbana. Skjuter du honom så blöder han. Spetsar du honom på ett spjut så svimmar han. Kittlar du honom under fötterna så… gör han ingenting, för han har klövar. Det är inte mycket mer bevänt med kollegorna i BPRD. Abe kan andas under vattnet. Liz kan elda upp saker, men låter vanligtvis bli – av goda skäl visar det sig senare. Johann är en vandrade gaspåse som kan tala med de döda. Ett obehagligt gäng onekligen, men inget hot mot världsfreden. (Ja, förutom den där enda gången, då…)Monstren å sin sida, är stora, mäktiga och livsfarliga. De drar till sig kultister och skrämmer bort alla andra.
En av de bästa sakerna med Hellboy är att Mike Mignola aldrig har släppt kontrollen. Han har en stor övergripande handling, och den letar sig långsamt och snirklande fram över åren, mot ett dimmigt och avlägset slut. Det gör att man kan ta storyn på allvar. Hjältar dör och förblir döda. Städer går under, länder kastas in i kaos. Trådarna är många och persongalleriet stort. Domedagsprofetiorna förverkligas en efter en.
Hellboyberättelser, och ännu mer BPRD-berättelser, följer ofta en viss formel. En bra formel. Början är obegriplig. Vi får se glimtar av folk som pysslar med mystiska saker och fattar ingenting. Någonting pågår, och BPRDs agenter närmar sig sanningen från sitt håll. Efter lite fajtande kommer en lång förklaring i mitten av berättelsen, vanligtvis berättad av en nazist, en demon eller av ett stackars offer som inte kommer att överleva berättelsen. Sedan följer slutstriden. Och där tror man att det tar slut, men inte då. Sista kapitlet efter slutstriden är alltid det bästa hos Mignola. När stridsdammet sänker sig kommer de Stora Spelarna, demonfurstar och halvgudar, in på planen och kommenterar resultatet, och de är aldrig imponerade. Nya halvt antydda planer smids, nya långa skuggor kastas över mänskligheten. Vad än Hellboy och BPRD gör så ser framtiden lika eländigt mörk ut. För att riktigt trycka ner oss i skoskaften så får vi bevittna begravningen av något oskyldigt offer, eller se ett stackars spöke gå upp i rök, eller bevittna hur någon komplett oskyldig åskådare omvandlas till ett monster, protesterande och gråtande över sin förlorade mänsklighet.
Frågar ni mig så tror jag knappt någon överlever den stora slutstriden. Det är enda sättet för Mignola att definitivt sätta punkt. Det är mörkt, och jag trivs i hans mörker. Fast helt mörkt är det inte.Hellboys värld är full av trevliga personer som man gärna skulle lära känna. Det är inte en värld av samvetslösa hårdingar. Man bryr sig. Då blir mörkret ännu mörkare i kontrast.
Första gången jag mötte Hellboy var i det första numret av Seed of Destruction i början av 90-talet. Sedan dess har jag sett den rödhyade kedjerökaren bli ett hyllat fenomen. Hans skapare, den blyge och anspråkslöse Mike Mignola, har prisats högt och blivit stilbildande för en ny generation serietecknare. För att få ut sina serier i högre takt så har Mignola på senare år anlitat fler tecknare, som Guy Davis och Richard Corben, men oavsett vilka storstjärnor han anlitar vill fansen bara ha äkta vara.
Hellboy sorteras ibland in bland superhjältarna, men han är mer av en ockult detektiv, ungefär som John Constantine, fast med större knytnäve. Han flyger inte, han stryker runt på gatorna i trenchcoat som släpar i marken och en slokande cigarrett i mungipan. Hellboy jobbar, eller jobbade, åt den inte särskilt hemliga myndigheten BPRD. Det är en udda sak i Hellboy: övernaturliga varelser går runt på stadens gator som vanliga människor. De är inte storkändisar eller hatade monster. Folk tittar lite snett på dem, ungefär som folk tittar snett på någon som tågar gatan fram i full cosplay, men det finns mycket lite av mutanthatet från X-Men. Kanske för att de är så få. Och kanske för att deras superkrafter är så marginella. Hellboy kan banka ganska hårt med sin stennäve, men han kan inte sända upp folk i omloppsbana. Skjuter du honom så blöder han. Spetsar du honom på ett spjut så svimmar han. Kittlar du honom under fötterna så… gör han ingenting, för han har klövar. Det är inte mycket mer bevänt med kollegorna i BPRD. Abe kan andas under vattnet. Liz kan elda upp saker, men låter vanligtvis bli – av goda skäl visar det sig senare. Johann är en vandrade gaspåse som kan tala med de döda. Ett obehagligt gäng onekligen, men inget hot mot världsfreden. (Ja, förutom den där enda gången, då…)Monstren å sin sida, är stora, mäktiga och livsfarliga. De drar till sig kultister och skrämmer bort alla andra.
En av de bästa sakerna med Hellboy är att Mike Mignola aldrig har släppt kontrollen. Han har en stor övergripande handling, och den letar sig långsamt och snirklande fram över åren, mot ett dimmigt och avlägset slut. Det gör att man kan ta storyn på allvar. Hjältar dör och förblir döda. Städer går under, länder kastas in i kaos. Trådarna är många och persongalleriet stort. Domedagsprofetiorna förverkligas en efter en.
Hellboyberättelser, och ännu mer BPRD-berättelser, följer ofta en viss formel. En bra formel. Början är obegriplig. Vi får se glimtar av folk som pysslar med mystiska saker och fattar ingenting. Någonting pågår, och BPRDs agenter närmar sig sanningen från sitt håll. Efter lite fajtande kommer en lång förklaring i mitten av berättelsen, vanligtvis berättad av en nazist, en demon eller av ett stackars offer som inte kommer att överleva berättelsen. Sedan följer slutstriden. Och där tror man att det tar slut, men inte då. Sista kapitlet efter slutstriden är alltid det bästa hos Mignola. När stridsdammet sänker sig kommer de Stora Spelarna, demonfurstar och halvgudar, in på planen och kommenterar resultatet, och de är aldrig imponerade. Nya halvt antydda planer smids, nya långa skuggor kastas över mänskligheten. Vad än Hellboy och BPRD gör så ser framtiden lika eländigt mörk ut. För att riktigt trycka ner oss i skoskaften så får vi bevittna begravningen av något oskyldigt offer, eller se ett stackars spöke gå upp i rök, eller bevittna hur någon komplett oskyldig åskådare omvandlas till ett monster, protesterande och gråtande över sin förlorade mänsklighet.
Frågar ni mig så tror jag knappt någon överlever den stora slutstriden. Det är enda sättet för Mignola att definitivt sätta punkt. Det är mörkt, och jag trivs i hans mörker. Fast helt mörkt är det inte.Hellboys värld är full av trevliga personer som man gärna skulle lära känna. Det är inte en värld av samvetslösa hårdingar. Man bryr sig. Då blir mörkret ännu mörkare i kontrast.
lördag 28 januari 2012
Nilssons februarikrönika
Början är slutet.
Eller snarare, först efter 30 volymer får du veta hur berättelsen började. I mangans underbara värld träder huvudpersonerna ofta in i handlingen ur en diffus dimma, och vi får långsamt försöka pussla ihop vilka de är och varför de gör som de gör.
I filmen BOURNE IDENTITY lider Jason Bourne av total minnesförlust, men får tillbaka minnena under filmens gång. Multiplicera med tio och du har en bra standardmanga. I BATTLE ANGEL ALITA, till exempel, börjar den stackars kroppslösa cyborgen Alita sitt nya liv helt utan minnen, men får små retsamma flashbacks i vartannat album eller så. Naturligtvis under särskilt dramatiska ögonblick då hennes liv står på spel och hennes färdigheter prövas hårt. Framåt album 13 eller så börjar hon träffa på gamla bekanta, och då rasar minnena in lite snabbare – och det är förstås inga trevliga saker hon minns. Den som kommer ihåg Arnolds gamla rulle TOTAL RECALL förstår vartåt det brukar luta i mangan – ens sanna identitet, när man inser vad den är, vill man helst glömma bort och gräva ner – och ännu viktigare, nogsamt dölja för alla sina nära och kära.
Jag läser just nu en mycket bra manga vid namn PANDORA HEARTS. Huvudpersonen, Oz Vessalius, döms att kastas i Avgrunden för ett brott som han inte vet vad det är – och som hans angripare inte heller förklarar. Hans vän Gilbert minns inget av sin tidiga barndom och blir under berättelsens gång adopterad av först den ena och sedan den andra familjen. Han döljer, av skam, saker för båda. Hjältinnan i storyn, Alice, har helt tappat minnet, men hon kan åtminstone hitta fragment av det nere i Avgrunden. Den stora frågan är varför hon blev av med minnet till att börja med. Så där fortsätter det med mer än ett halvdussin andra centralpersoner. Man vet inte var man har någon. De renodlade skurkarna är faktiskt lite tråkiga med sitt rättframma sätt och ganska okomplicerade motiv. Det låter krångligt, inte sant? Det är det, men det är en rolig krånglighet. Bläddrar jag fram ett kapitel kan jag ha svårt att hänga med vad som har hänt – jag måste vara på alerten när jag läser (PANDORA HEARTS är bra på en massa andra sätt också, men det skall jag inte gå in på här).
För superhjältar, å andra sidan, är berättelsens början, THE ORIGIN, någonting som måste stökas undan innan fajtandet och sparkandet kan börja på allvar. Ni vet vad jag talar om. Många ORIGINS är klassiker som till och med letat sig in i det allmänna svenska medvetandets tröghet.
”Jag åt några dåliga räkor när jag var 16, och sedan dess har jag kunnat krympa.”
”När jag var liten hade jag tråkigt hela tiden. Det enda som var roligt var Alice i Underlandet. Så när jag växte upp bestämde jag mig för att bli en superskurk och åka runt i en femton meter hög mekanisk kanin och skjuta morötter på folk.”
Tungviktare som Batman och Spider-Man gick en gång i tiden från ”Joe Standard-Snubbe” till ”Hämnande Superhjälte med Djurfetisch” inom loppet av en sida eller två. Hjältars och skurkars motiv och ursprung spikades snabbt fast så att läsarna skulle veta var man hade dem, och vem man skulle heja på. Sedan har de fått dras med sina ofta småfåniga ursprung genom den ena rebooten och omstylingen efter den andra. Kreativa genier som Grant Morrison och Frank Miller har anlitats för skriva om Bruce Waynes första möte med den flygande gnagare som inspirerade honom, och för att få det att verka mer dramatiskt och mindre löjligt.
Korten på bordet fungerar inte lika bra i vissa subgenrer av manga. När du vet allt om alla, då är storyn i princip över. Då finns lika mycket spänning kvar som i en deckare man ser för andra gången, eller hos en romcom efter att de tu har fått varandra.
Superhjältarnas författare försöker få in dolda agendor och lömskt dubbelspel så gott de kan, men det är inte så lätt när karaktärerna har levt närmare varandra än syskon i 20 års tid.
”De där senaste gångerna jag räddade livet på dig? En fasad, för jag kunde inte tåla att någon annan än jag dödade dig. Det var därför du fick min högra njure. Att hämnas på dig är viktigare än livet självt för mig”
Svårt att få till, minst sagt. Det brukar krävas dubbelgångare från andra dimensioner, kloner och lömska drifter från det undermedvetna för att få det att gå ihop. Eller så gör man som Magneto och sätter på sig en mask och låtsas vara någon annan. Slug kille, den där Magneto.
PS
Superhjältinnan med räkorna och skurkinnan med fäbless för kaniner är inte mina påhitt. Guldstjärnor åt den som kan identifiera dem!
Eller snarare, först efter 30 volymer får du veta hur berättelsen började. I mangans underbara värld träder huvudpersonerna ofta in i handlingen ur en diffus dimma, och vi får långsamt försöka pussla ihop vilka de är och varför de gör som de gör.
I filmen BOURNE IDENTITY lider Jason Bourne av total minnesförlust, men får tillbaka minnena under filmens gång. Multiplicera med tio och du har en bra standardmanga. I BATTLE ANGEL ALITA, till exempel, börjar den stackars kroppslösa cyborgen Alita sitt nya liv helt utan minnen, men får små retsamma flashbacks i vartannat album eller så. Naturligtvis under särskilt dramatiska ögonblick då hennes liv står på spel och hennes färdigheter prövas hårt. Framåt album 13 eller så börjar hon träffa på gamla bekanta, och då rasar minnena in lite snabbare – och det är förstås inga trevliga saker hon minns. Den som kommer ihåg Arnolds gamla rulle TOTAL RECALL förstår vartåt det brukar luta i mangan – ens sanna identitet, när man inser vad den är, vill man helst glömma bort och gräva ner – och ännu viktigare, nogsamt dölja för alla sina nära och kära.
Jag läser just nu en mycket bra manga vid namn PANDORA HEARTS. Huvudpersonen, Oz Vessalius, döms att kastas i Avgrunden för ett brott som han inte vet vad det är – och som hans angripare inte heller förklarar. Hans vän Gilbert minns inget av sin tidiga barndom och blir under berättelsens gång adopterad av först den ena och sedan den andra familjen. Han döljer, av skam, saker för båda. Hjältinnan i storyn, Alice, har helt tappat minnet, men hon kan åtminstone hitta fragment av det nere i Avgrunden. Den stora frågan är varför hon blev av med minnet till att börja med. Så där fortsätter det med mer än ett halvdussin andra centralpersoner. Man vet inte var man har någon. De renodlade skurkarna är faktiskt lite tråkiga med sitt rättframma sätt och ganska okomplicerade motiv. Det låter krångligt, inte sant? Det är det, men det är en rolig krånglighet. Bläddrar jag fram ett kapitel kan jag ha svårt att hänga med vad som har hänt – jag måste vara på alerten när jag läser (PANDORA HEARTS är bra på en massa andra sätt också, men det skall jag inte gå in på här).
För superhjältar, å andra sidan, är berättelsens början, THE ORIGIN, någonting som måste stökas undan innan fajtandet och sparkandet kan börja på allvar. Ni vet vad jag talar om. Många ORIGINS är klassiker som till och med letat sig in i det allmänna svenska medvetandets tröghet.
”Jag åt några dåliga räkor när jag var 16, och sedan dess har jag kunnat krympa.”
”När jag var liten hade jag tråkigt hela tiden. Det enda som var roligt var Alice i Underlandet. Så när jag växte upp bestämde jag mig för att bli en superskurk och åka runt i en femton meter hög mekanisk kanin och skjuta morötter på folk.”
Tungviktare som Batman och Spider-Man gick en gång i tiden från ”Joe Standard-Snubbe” till ”Hämnande Superhjälte med Djurfetisch” inom loppet av en sida eller två. Hjältars och skurkars motiv och ursprung spikades snabbt fast så att läsarna skulle veta var man hade dem, och vem man skulle heja på. Sedan har de fått dras med sina ofta småfåniga ursprung genom den ena rebooten och omstylingen efter den andra. Kreativa genier som Grant Morrison och Frank Miller har anlitats för skriva om Bruce Waynes första möte med den flygande gnagare som inspirerade honom, och för att få det att verka mer dramatiskt och mindre löjligt.
Korten på bordet fungerar inte lika bra i vissa subgenrer av manga. När du vet allt om alla, då är storyn i princip över. Då finns lika mycket spänning kvar som i en deckare man ser för andra gången, eller hos en romcom efter att de tu har fått varandra.
Superhjältarnas författare försöker få in dolda agendor och lömskt dubbelspel så gott de kan, men det är inte så lätt när karaktärerna har levt närmare varandra än syskon i 20 års tid.
”De där senaste gångerna jag räddade livet på dig? En fasad, för jag kunde inte tåla att någon annan än jag dödade dig. Det var därför du fick min högra njure. Att hämnas på dig är viktigare än livet självt för mig”
Svårt att få till, minst sagt. Det brukar krävas dubbelgångare från andra dimensioner, kloner och lömska drifter från det undermedvetna för att få det att gå ihop. Eller så gör man som Magneto och sätter på sig en mask och låtsas vara någon annan. Slug kille, den där Magneto.
PS
Superhjältinnan med räkorna och skurkinnan med fäbless för kaniner är inte mina påhitt. Guldstjärnor åt den som kan identifiera dem!
måndag 9 januari 2012
Nilssons krönika
Jag läser superhjälteserier. Jag gillar inte superhjältar.
Så hur hänger det ihop?
Jo, det finns ju den andra sidan. Den smarta, välbeväpnade sidan, de som har gott om underhuggare, bygger sjyssta dödsfällor, har bättre skräddare och mer genomtänkta planer.
Skurkarna alltså.
Varför det blev så vet jag inte. Redan som liten pilt gillade jag Krösus Sork. Jag läser BATMAN för att få besöka gamla trevliga Arkham Asylum. Jag står ut med den Stora Pojkscouten om han flyger till rymdens eget gråa Gulag, Apokolips. Favoritmangakaraktär? Den galne vetenskapsmannen Desty Nova från BATTLE ANGEL ALITA. Favoritmutant? Illyana, som bara med mycket god vilja kan räknas till hjältarna. Favorit i Theo? Amir Kairo. Ni fattar. Elakingarna är roligare helt enkelt.
Neil Gaiman sade att det som skiljer en hjälte från en skurk är att skurken har en plan. En hjälte har aldrig en plan, utom för att stoppa skurken. När hjälten skaffar sig en plan blir han en skurk. Ta Adrian Veidt som exempel. En hjälte kan döda tusentals människor för att rädda mänskligheten. I nödvärn eller i stridens hetta. Men han kan aldrig planera att döda tusentals människor för att rädda mänskligheten utan att bli en skurk.
Skurkar agerar. Hjältar reagerar.
X-Mens tråkigaste medlem, Cyclops, passerade i SCHISM och FEAR ITSELF gränsen mellan jobbig skitstövel och intrigerande skurk. Han försöker förekomma sina fiender, han ägnar sig åt politik och PR. Klart skurkaktigt. Gamle pålitlige Wolverine däremot, han håller fast vid sina instinkter. Inga planer här inte. Hugg ner skurkarna när de dyker upp och drick öl och slagga när det är lugnt.
Det sägs att skurkar och hjältar behöver varandra. Det är inte sant. Hjältar skulle förstås inte ha mycket att göra utan skurkar. Hjälpa gamla damer över vägen och plocka ner katter ur träd möjligtvis. Skurkar däremot, de blommar ut på allvar först när de hjältarna inte står i vägen hela tiden. Läs Mark Millars WANTED, där skurkarna tagit över (och ha överseende med att Millar verkar leva ut alla sina mest puerila tonårsdrömmar genom huvudpersonen). Läs ännu hellre Mark Waids mästerliga EMPIRE, där den ultimata superskurken Golgoth först tagit över jorden och sedan måste jobba hårt med att hålla uppe sitt genomruttna imperium.
Senast ut bland skurkarna i DC:s stora Reboot är PENGUIN:PAIN AND PREJUDICE. Pingvinen är inte den enklaste av Batmans gamla fiender att göra något av. En tvärhand hög, beväpnad med ett paraply och fullt mentalt frisk är han väl han inte den mest givna sinnebilden av ondska man kan tänka sig. Glädjande nog är den nya serien nattsvart, både till handlingen och den snygga teckningen – jag fick bokstavligt talat kisa ibland för att skilja mellan de olika nyanserna av svart.
SUICIDE SQUAD har återuppväckts i Rebooten, det blir väl sjätte gången gillt eller så. Habilt skriven och tecknad, det kan bli något av den. Den kan också bli en stor kalkon. DC har klätt Harley Quinn i en opraktisk korsett, bantat ner Amanda Waller till en sticka och rakat av Deadshot mustaschen. I de första numren gör serien skäl för namnet genom att avliva några perifera småskurkar (att dö alldeles efter en reboot måste vara extra nesligt). Teknozombier och tortyrkamrar, idel trevligheter. Håll ögonen på den, så får vi ser hur det går.
Under tiden bygger alla vi skurkdiggare vidare på våra underjordiska baser och övar in våra diaboliska skratt.
Så hur hänger det ihop?
Jo, det finns ju den andra sidan. Den smarta, välbeväpnade sidan, de som har gott om underhuggare, bygger sjyssta dödsfällor, har bättre skräddare och mer genomtänkta planer.
Skurkarna alltså.
Varför det blev så vet jag inte. Redan som liten pilt gillade jag Krösus Sork. Jag läser BATMAN för att få besöka gamla trevliga Arkham Asylum. Jag står ut med den Stora Pojkscouten om han flyger till rymdens eget gråa Gulag, Apokolips. Favoritmangakaraktär? Den galne vetenskapsmannen Desty Nova från BATTLE ANGEL ALITA. Favoritmutant? Illyana, som bara med mycket god vilja kan räknas till hjältarna. Favorit i Theo? Amir Kairo. Ni fattar. Elakingarna är roligare helt enkelt.
Neil Gaiman sade att det som skiljer en hjälte från en skurk är att skurken har en plan. En hjälte har aldrig en plan, utom för att stoppa skurken. När hjälten skaffar sig en plan blir han en skurk. Ta Adrian Veidt som exempel. En hjälte kan döda tusentals människor för att rädda mänskligheten. I nödvärn eller i stridens hetta. Men han kan aldrig planera att döda tusentals människor för att rädda mänskligheten utan att bli en skurk.
Skurkar agerar. Hjältar reagerar.
X-Mens tråkigaste medlem, Cyclops, passerade i SCHISM och FEAR ITSELF gränsen mellan jobbig skitstövel och intrigerande skurk. Han försöker förekomma sina fiender, han ägnar sig åt politik och PR. Klart skurkaktigt. Gamle pålitlige Wolverine däremot, han håller fast vid sina instinkter. Inga planer här inte. Hugg ner skurkarna när de dyker upp och drick öl och slagga när det är lugnt.
Det sägs att skurkar och hjältar behöver varandra. Det är inte sant. Hjältar skulle förstås inte ha mycket att göra utan skurkar. Hjälpa gamla damer över vägen och plocka ner katter ur träd möjligtvis. Skurkar däremot, de blommar ut på allvar först när de hjältarna inte står i vägen hela tiden. Läs Mark Millars WANTED, där skurkarna tagit över (och ha överseende med att Millar verkar leva ut alla sina mest puerila tonårsdrömmar genom huvudpersonen). Läs ännu hellre Mark Waids mästerliga EMPIRE, där den ultimata superskurken Golgoth först tagit över jorden och sedan måste jobba hårt med att hålla uppe sitt genomruttna imperium.
Senast ut bland skurkarna i DC:s stora Reboot är PENGUIN:PAIN AND PREJUDICE. Pingvinen är inte den enklaste av Batmans gamla fiender att göra något av. En tvärhand hög, beväpnad med ett paraply och fullt mentalt frisk är han väl han inte den mest givna sinnebilden av ondska man kan tänka sig. Glädjande nog är den nya serien nattsvart, både till handlingen och den snygga teckningen – jag fick bokstavligt talat kisa ibland för att skilja mellan de olika nyanserna av svart.
SUICIDE SQUAD har återuppväckts i Rebooten, det blir väl sjätte gången gillt eller så. Habilt skriven och tecknad, det kan bli något av den. Den kan också bli en stor kalkon. DC har klätt Harley Quinn i en opraktisk korsett, bantat ner Amanda Waller till en sticka och rakat av Deadshot mustaschen. I de första numren gör serien skäl för namnet genom att avliva några perifera småskurkar (att dö alldeles efter en reboot måste vara extra nesligt). Teknozombier och tortyrkamrar, idel trevligheter. Håll ögonen på den, så får vi ser hur det går.
Under tiden bygger alla vi skurkdiggare vidare på våra underjordiska baser och övar in våra diaboliska skratt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)