Svaren på förra krönikans läsarfråga: Hjältinnan som krymper är Nun the Less (hennes kollega i nunnedok kallar sig Nun of the Above…) från DC:s XOMBI. Tokstollen som skjuter folk med morötter är Marvels White Rabbit, i hård konkurrens en av deras mest misslyckade skurkar. Hon hade så dåligt rykte att hon inte ens kunde värva vanliga underhuggare utan var tvungen att anställa arbetslösa skådisar till sina bankrån.
Första gången jag mötte Hellboy var i det första numret av Seed of Destruction i början av 90-talet. Sedan dess har jag sett den rödhyade kedjerökaren bli ett hyllat fenomen. Hans skapare, den blyge och anspråkslöse Mike Mignola, har prisats högt och blivit stilbildande för en ny generation serietecknare. För att få ut sina serier i högre takt så har Mignola på senare år anlitat fler tecknare, som Guy Davis och Richard Corben, men oavsett vilka storstjärnor han anlitar vill fansen bara ha äkta vara.
Hellboy sorteras ibland in bland superhjältarna, men han är mer av en ockult detektiv, ungefär som John Constantine, fast med större knytnäve. Han flyger inte, han stryker runt på gatorna i trenchcoat som släpar i marken och en slokande cigarrett i mungipan. Hellboy jobbar, eller jobbade, åt den inte särskilt hemliga myndigheten BPRD. Det är en udda sak i Hellboy: övernaturliga varelser går runt på stadens gator som vanliga människor. De är inte storkändisar eller hatade monster. Folk tittar lite snett på dem, ungefär som folk tittar snett på någon som tågar gatan fram i full cosplay, men det finns mycket lite av mutanthatet från X-Men. Kanske för att de är så få. Och kanske för att deras superkrafter är så marginella. Hellboy kan banka ganska hårt med sin stennäve, men han kan inte sända upp folk i omloppsbana. Skjuter du honom så blöder han. Spetsar du honom på ett spjut så svimmar han. Kittlar du honom under fötterna så… gör han ingenting, för han har klövar. Det är inte mycket mer bevänt med kollegorna i BPRD. Abe kan andas under vattnet. Liz kan elda upp saker, men låter vanligtvis bli – av goda skäl visar det sig senare. Johann är en vandrade gaspåse som kan tala med de döda. Ett obehagligt gäng onekligen, men inget hot mot världsfreden. (Ja, förutom den där enda gången, då…)Monstren å sin sida, är stora, mäktiga och livsfarliga. De drar till sig kultister och skrämmer bort alla andra.
En av de bästa sakerna med Hellboy är att Mike Mignola aldrig har släppt kontrollen. Han har en stor övergripande handling, och den letar sig långsamt och snirklande fram över åren, mot ett dimmigt och avlägset slut. Det gör att man kan ta storyn på allvar. Hjältar dör och förblir döda. Städer går under, länder kastas in i kaos. Trådarna är många och persongalleriet stort. Domedagsprofetiorna förverkligas en efter en.
Hellboyberättelser, och ännu mer BPRD-berättelser, följer ofta en viss formel. En bra formel. Början är obegriplig. Vi får se glimtar av folk som pysslar med mystiska saker och fattar ingenting. Någonting pågår, och BPRDs agenter närmar sig sanningen från sitt håll. Efter lite fajtande kommer en lång förklaring i mitten av berättelsen, vanligtvis berättad av en nazist, en demon eller av ett stackars offer som inte kommer att överleva berättelsen. Sedan följer slutstriden. Och där tror man att det tar slut, men inte då. Sista kapitlet efter slutstriden är alltid det bästa hos Mignola. När stridsdammet sänker sig kommer de Stora Spelarna, demonfurstar och halvgudar, in på planen och kommenterar resultatet, och de är aldrig imponerade. Nya halvt antydda planer smids, nya långa skuggor kastas över mänskligheten. Vad än Hellboy och BPRD gör så ser framtiden lika eländigt mörk ut. För att riktigt trycka ner oss i skoskaften så får vi bevittna begravningen av något oskyldigt offer, eller se ett stackars spöke gå upp i rök, eller bevittna hur någon komplett oskyldig åskådare omvandlas till ett monster, protesterande och gråtande över sin förlorade mänsklighet.
Frågar ni mig så tror jag knappt någon överlever den stora slutstriden. Det är enda sättet för Mignola att definitivt sätta punkt. Det är mörkt, och jag trivs i hans mörker. Fast helt mörkt är det inte.Hellboys värld är full av trevliga personer som man gärna skulle lära känna. Det är inte en värld av samvetslösa hårdingar. Man bryr sig. Då blir mörkret ännu mörkare i kontrast.
