Nilssons Julikrönika

Ola Skogängs och Per Demervalls nya album Döda Rummet har mycket som talar emot det. Till exempel så vanpryds det av August Strindbergs, mina skoldagars gissel, fula nuna. Och så är det ju svenskt, och det vet ju alla att svenskar inte kan göra serier. Så det krävde lite självövervinnelse innan jag öppnade albumet och fick en del av mina fördomar motbevisade.

Döda Rummet utspelar sig i ett alternativhistoriskt Stockholm, där slottet Tre Kronor tronar över ett rike som går hela Östersjön runt. Gamla Stan är en ruin med kraschade Messerschmidts och släkten Bernadotte är ljusskygga gangsters. Och under hela röran sover August Strindberg i en järnbehållare, tillbedd av en underjordisk sekt. Jag småfnissade genom hela albumet, utom då jag la pannan i djupa veck och försökte hänga med.

Men där Döda Rummet verkligen excellerar är i sin ståtliga avslutning. De sista tjugo sidorna är ett skolboksexempel på hur man sätter punkt ordentligt och med fyrdubbla knorrar.