Nilssons februarikrönika

Början är slutet.

Eller snarare, först efter 30 volymer får du veta hur berättelsen började. I mangans underbara värld träder huvudpersonerna ofta in i handlingen ur en diffus dimma, och vi får långsamt försöka pussla ihop vilka de är och varför de gör som de gör.

I filmen BOURNE IDENTITY lider Jason Bourne av total minnesförlust, men får tillbaka minnena under filmens gång. Multiplicera med tio och du har en bra standardmanga. I BATTLE ANGEL ALITA, till exempel, börjar den stackars kroppslösa cyborgen Alita sitt nya liv helt utan minnen, men får små retsamma flashbacks i vartannat album eller så. Naturligtvis under särskilt dramatiska ögonblick då hennes liv står på spel och hennes färdigheter prövas hårt. Framåt album 13 eller så börjar hon träffa på gamla bekanta, och då rasar minnena in lite snabbare – och det är förstås inga trevliga saker hon minns. Den som kommer ihåg Arnolds gamla rulle TOTAL RECALL förstår vartåt det brukar luta i mangan – ens sanna identitet, när man inser vad den är, vill man helst glömma bort och gräva ner – och ännu viktigare, nogsamt dölja för alla sina nära och kära.

Jag läser just nu en mycket bra manga vid namn PANDORA HEARTS. Huvudpersonen, Oz Vessalius, döms att kastas i Avgrunden för ett brott som han inte vet vad det är – och som hans angripare inte heller förklarar. Hans vän Gilbert minns inget av sin tidiga barndom och blir under berättelsens gång adopterad av först den ena och sedan den andra familjen. Han döljer, av skam, saker för båda. Hjältinnan i storyn, Alice, har helt tappat minnet, men hon kan åtminstone hitta fragment av det nere i Avgrunden. Den stora frågan är varför hon blev av med minnet till att börja med. Så där fortsätter det med mer än ett halvdussin andra centralpersoner. Man vet inte var man har någon. De renodlade skurkarna är faktiskt lite tråkiga med sitt rättframma sätt och ganska okomplicerade motiv. Det låter krångligt, inte sant? Det är det, men det är en rolig krånglighet. Bläddrar jag fram ett kapitel kan jag ha svårt att hänga med vad som har hänt – jag måste vara på alerten när jag läser (PANDORA HEARTS är bra på en massa andra sätt också, men det skall jag inte gå in på här).

För superhjältar, å andra sidan, är berättelsens början, THE ORIGIN, någonting som måste stökas undan innan fajtandet och sparkandet kan börja på allvar. Ni vet vad jag talar om. Många ORIGINS är klassiker som till och med letat sig in i det allmänna svenska medvetandets tröghet.

”Jag åt några dåliga räkor när jag var 16, och sedan dess har jag kunnat krympa.”
”När jag var liten hade jag tråkigt hela tiden. Det enda som var roligt var Alice i Underlandet. Så när jag växte upp bestämde jag mig för att bli en superskurk och åka runt i en femton meter hög mekanisk kanin och skjuta morötter på folk.”

Tungviktare som Batman och Spider-Man gick en gång i tiden från ”Joe Standard-Snubbe” till ”Hämnande Superhjälte med Djurfetisch” inom loppet av en sida eller två. Hjältars och skurkars motiv och ursprung spikades snabbt fast så att läsarna skulle veta var man hade dem, och vem man skulle heja på. Sedan har de fått dras med sina ofta småfåniga ursprung genom den ena rebooten och omstylingen efter den andra. Kreativa genier som Grant Morrison och Frank Miller har anlitats för skriva om Bruce Waynes första möte med den flygande gnagare som inspirerade honom, och för att få det att verka mer dramatiskt och mindre löjligt.

Korten på bordet fungerar inte lika bra i vissa subgenrer av manga. När du vet allt om alla, då är storyn i princip över. Då finns lika mycket spänning kvar som i en deckare man ser för andra gången, eller hos en romcom efter att de tu har fått varandra.
Superhjältarnas författare försöker få in dolda agendor och lömskt dubbelspel så gott de kan, men det är inte så lätt när karaktärerna har levt närmare varandra än syskon i 20 års tid.
”De där senaste gångerna jag räddade livet på dig? En fasad, för jag kunde inte tåla att någon annan än jag dödade dig. Det var därför du fick min högra njure. Att hämnas på dig är viktigare än livet självt för mig”

Svårt att få till, minst sagt. Det brukar krävas dubbelgångare från andra dimensioner, kloner och lömska drifter från det undermedvetna för att få det att gå ihop. Eller så gör man som Magneto och sätter på sig en mask och låtsas vara någon annan. Slug kille, den där Magneto.

PS

Superhjältinnan med räkorna och skurkinnan med fäbless för kaniner är inte mina påhitt. Guldstjärnor åt den som kan identifiera dem!

Nilssons krönika

Jag läser superhjälteserier. Jag gillar inte superhjältar.

Så hur hänger det ihop?
Jo, det finns ju den andra sidan. Den smarta, välbeväpnade sidan, de som har gott om underhuggare, bygger sjyssta dödsfällor, har bättre skräddare och mer genomtänkta planer.
Skurkarna alltså.

Varför det blev så vet jag inte. Redan som liten pilt gillade jag Krösus Sork. Jag läser BATMAN för att få besöka gamla trevliga Arkham Asylum. Jag står ut med den Stora Pojkscouten om han flyger till rymdens eget gråa Gulag, Apokolips. Favoritmangakaraktär? Den galne vetenskapsmannen Desty Nova från BATTLE ANGEL ALITA. Favoritmutant? Illyana, som bara med mycket god vilja kan räknas till hjältarna. Favorit i Theo? Amir Kairo. Ni fattar. Elakingarna är roligare helt enkelt.

Neil Gaiman sade att det som skiljer en hjälte från en skurk är att skurken har en plan. En hjälte har aldrig en plan, utom för att stoppa skurken. När hjälten skaffar sig en plan blir han en skurk. Ta Adrian Veidt som exempel. En hjälte kan döda tusentals människor för att rädda mänskligheten. I nödvärn eller i stridens hetta. Men han kan aldrig planera att döda tusentals människor för att rädda mänskligheten utan att bli en skurk.
Skurkar agerar. Hjältar reagerar.
X-Mens tråkigaste medlem, Cyclops, passerade i SCHISM och FEAR ITSELF gränsen mellan jobbig skitstövel och intrigerande skurk. Han försöker förekomma sina fiender, han ägnar sig åt politik och PR. Klart skurkaktigt. Gamle pålitlige Wolverine däremot, han håller fast vid sina instinkter. Inga planer här inte. Hugg ner skurkarna när de dyker upp och drick öl och slagga när det är lugnt.

Det sägs att skurkar och hjältar behöver varandra. Det är inte sant. Hjältar skulle förstås inte ha mycket att göra utan skurkar. Hjälpa gamla damer över vägen och plocka ner katter ur träd möjligtvis. Skurkar däremot, de blommar ut på allvar först när de hjältarna inte står i vägen hela tiden. Läs Mark Millars WANTED, där skurkarna tagit över (och ha överseende med att Millar verkar leva ut alla sina mest puerila tonårsdrömmar genom huvudpersonen). Läs ännu hellre Mark Waids mästerliga EMPIRE, där den ultimata superskurken Golgoth först tagit över jorden och sedan måste jobba hårt med att hålla uppe sitt genomruttna imperium.

Senast ut bland skurkarna i DC:s stora Reboot är PENGUIN:PAIN AND PREJUDICE. Pingvinen är inte den enklaste av Batmans gamla fiender att göra något av. En tvärhand hög, beväpnad med ett paraply och fullt mentalt frisk är han väl han inte den mest givna sinnebilden av ondska man kan tänka sig. Glädjande nog är den nya serien nattsvart, både till handlingen och den snygga teckningen – jag fick bokstavligt talat kisa ibland för att skilja mellan de olika nyanserna av svart.
SUICIDE SQUAD har återuppväckts i Rebooten, det blir väl sjätte gången gillt eller så. Habilt skriven och tecknad, det kan bli något av den. Den kan också bli en stor kalkon. DC har klätt Harley Quinn i en opraktisk korsett, bantat ner Amanda Waller till en sticka och rakat av Deadshot mustaschen. I de första numren gör serien skäl för namnet genom att avliva några perifera småskurkar (att dö alldeles efter en reboot måste vara extra nesligt). Teknozombier och tortyrkamrar, idel trevligheter. Håll ögonen på den, så får vi ser hur det går.

Under tiden bygger alla vi skurkdiggare vidare på våra underjordiska baser och övar in våra diaboliska skratt.