Nilssons krönika

Jag läser superhjälteserier. Jag gillar inte superhjältar.

Så hur hänger det ihop?
Jo, det finns ju den andra sidan. Den smarta, välbeväpnade sidan, de som har gott om underhuggare, bygger sjyssta dödsfällor, har bättre skräddare och mer genomtänkta planer.
Skurkarna alltså.

Varför det blev så vet jag inte. Redan som liten pilt gillade jag Krösus Sork. Jag läser BATMAN för att få besöka gamla trevliga Arkham Asylum. Jag står ut med den Stora Pojkscouten om han flyger till rymdens eget gråa Gulag, Apokolips. Favoritmangakaraktär? Den galne vetenskapsmannen Desty Nova från BATTLE ANGEL ALITA. Favoritmutant? Illyana, som bara med mycket god vilja kan räknas till hjältarna. Favorit i Theo? Amir Kairo. Ni fattar. Elakingarna är roligare helt enkelt.

Neil Gaiman sade att det som skiljer en hjälte från en skurk är att skurken har en plan. En hjälte har aldrig en plan, utom för att stoppa skurken. När hjälten skaffar sig en plan blir han en skurk. Ta Adrian Veidt som exempel. En hjälte kan döda tusentals människor för att rädda mänskligheten. I nödvärn eller i stridens hetta. Men han kan aldrig planera att döda tusentals människor för att rädda mänskligheten utan att bli en skurk.
Skurkar agerar. Hjältar reagerar.
X-Mens tråkigaste medlem, Cyclops, passerade i SCHISM och FEAR ITSELF gränsen mellan jobbig skitstövel och intrigerande skurk. Han försöker förekomma sina fiender, han ägnar sig åt politik och PR. Klart skurkaktigt. Gamle pålitlige Wolverine däremot, han håller fast vid sina instinkter. Inga planer här inte. Hugg ner skurkarna när de dyker upp och drick öl och slagga när det är lugnt.

Det sägs att skurkar och hjältar behöver varandra. Det är inte sant. Hjältar skulle förstås inte ha mycket att göra utan skurkar. Hjälpa gamla damer över vägen och plocka ner katter ur träd möjligtvis. Skurkar däremot, de blommar ut på allvar först när de hjältarna inte står i vägen hela tiden. Läs Mark Millars WANTED, där skurkarna tagit över (och ha överseende med att Millar verkar leva ut alla sina mest puerila tonårsdrömmar genom huvudpersonen). Läs ännu hellre Mark Waids mästerliga EMPIRE, där den ultimata superskurken Golgoth först tagit över jorden och sedan måste jobba hårt med att hålla uppe sitt genomruttna imperium.

Senast ut bland skurkarna i DC:s stora Reboot är PENGUIN:PAIN AND PREJUDICE. Pingvinen är inte den enklaste av Batmans gamla fiender att göra något av. En tvärhand hög, beväpnad med ett paraply och fullt mentalt frisk är han väl han inte den mest givna sinnebilden av ondska man kan tänka sig. Glädjande nog är den nya serien nattsvart, både till handlingen och den snygga teckningen – jag fick bokstavligt talat kisa ibland för att skilja mellan de olika nyanserna av svart.
SUICIDE SQUAD har återuppväckts i Rebooten, det blir väl sjätte gången gillt eller så. Habilt skriven och tecknad, det kan bli något av den. Den kan också bli en stor kalkon. DC har klätt Harley Quinn i en opraktisk korsett, bantat ner Amanda Waller till en sticka och rakat av Deadshot mustaschen. I de första numren gör serien skäl för namnet genom att avliva några perifera småskurkar (att dö alldeles efter en reboot måste vara extra nesligt). Teknozombier och tortyrkamrar, idel trevligheter. Håll ögonen på den, så får vi ser hur det går.

Under tiden bygger alla vi skurkdiggare vidare på våra underjordiska baser och övar in våra diaboliska skratt.