NILSSONS MAJKRÖNIKA
Skräck, likt komedi, är en svår konst, och ännu svårare är det att göra bra skräckserier. En skräckserie kan aldrig mäta sig med skräckfilmernas musik och överraskande ljudeffekter, eller med det grepp som skräcklitteraturen tar om vår fantasi. I en serie SER vi ju gräsligheterna, och det är nästan aldrig lika hemskt som vår fantasi. Så det snällaste omdöme jag brukar ge en skräckserie är ”stämningsfull och medryckande”. Särskilt ruskigt blir det sällan.
Inte desto mindre är LOCKE&KEY en mycket bra skräckserie.
Familjen Locke återvänder efter faderns död till det gamla släktgodset i New England. Huset är inte hemsökt, men det har lite för många konstiga dörrar, och alldeles för många nycklar till dem. Och när man öppnar fel dörr med fel nyckel och går igenom den så händer det saker. Som att man blir okroppslig eller byter kön. Familjens minsting Bode, som inte gör någon åtskillnad på vad som är normalt och onormalt, tycker bara att det här är kul, även om ingen tror på honom. Tyvärr för honom så är han inte den ende som känner till nycklarna och vad de kan göra…
Staden där släktgodset ligger heter förresten Lovecraft. Bara en sån sak.
Man tycker att någon borde anat oråd.
Joe Hill, seriens författare, har tidigare skrivit den prisbelönta novellsamlingen ”20th Century Ghosts” (Vålnader på svenska). Med Locke&Key har han gett sig på seriemediet med en mycket annorlunda historia. Här finns inga monster eller spöken i traditionell bemärkelse, och egentligen ingen illvilja, bara vanliga mänskliga drivkrafter i all sin gruvlighet. Familjens fiender börjar i ett väldigt underläge, och bara det är ju ovanligt. Dessutom har Joe Hill lyckats med det unika konststycket att skapa en intressant amerikansk familj som man bryr sig om – bara det gör serien värd att läsa. Normalt sett önskar man ju livet ur varje amerikansk familj fem minuter efter att den gjort entré på scenen, och hoppas att monstren skall skynda på med slaktandet.
Serier är finkulturellt fel. Skräck är finkulturellt fel. Tillsammans blir de dubbelfel.
Så stöd en mobbad kulturform och läs Locke&Key. Stå på de utstöttas sida!
torsdag 26 april 2012
onsdag 4 april 2012
UPPSALA COMIX / Nilssons Mässkrönika
Den första april, de fantasifulla lögnarnas egen dag, gick Uppsalas första Comix-seriemässa av stapeln. Hundratals glada seriefans möttes på Grands gamla biograf för att shoppa, umgås och lyssna på intressanta föredrag.
I den stora salen hade förlag, butiker och enskilda serieskapare bunkrat upp med serier. Det är något speciellt med att shoppa på en mässa. Alla är samlade på en plats, och butikerna har ofta grävt djupt i lagren och säljer av serier som annars inte syns i butikerna. Man kan prata med tecknare och få serier signerade. Secondhand-bordet innehöll till och med serier som jag inte visste fanns.
Göran Semb föreläste om olika berättartekniker i serier, och illustrerade med rutor ur bland annat Knasen, Batman och Little Orphan Annie. Innan föreläsningen såg han dock till att ta hand om det viktigaste; han sågs lämna mässan med en kasse med nyinköpta serier i vardera handen. Den ena var full med Vertigo, den andra var full med Marvel. Heder åt Semb!
Ola Skogäng presenterade Theos nye tecknare Daniel Thollin. Ola var lika spexig och underhållande som vanligt. Han berättade att Theo ofta jämförs med Hellboy, när sanningen är den att både Theo och Hellboy har inspirerats av Tardis Adele Blanc-Sec.
Att döma av mässans besökare så är seriefans av idag en fullvuxen skara. Tonåringarna lyste med sin frånvaro. De som oroar sig för återväxten kan jag dock trösta med att UppCon, Uppsalas jättekonvent för japansk populärkultur, svämmar över av mangaläsande pojkar och flickor i tonåren.
Om jag har något klagomål på den första mässan så är det att till skillnad från UppConarna så var Comixfolket inte mycket för att klä upp sig. Inte en slängkappa, kroppsstrumpa eller ansiktsmask sågs på hela dagen. Å andra sidan kunde man njuta av en ståtlig uppvisning av olika sorters skägg! Stundtals var det lätt att tro att man förirrat sig in i en svensk regentlängd...
Stämningen under mässan var god, och det var kul att prata serier med likasinnade. Förhoppningsvis blir det en uppföljare nästa år. Fast större. Och längre. Och med fler masker.
Aprilkrönika:
Den 10 mars gick en av serievärldens giganter, Jean ”Moebius” Giraud ur tiden.
Moebius var Frankrikes kanske främste serieskapare. I Sverige är han mest känd för ”Blueberry” från Fantomen och Inkalen från Tung Metall. Moebius perspektiv, hans skiftande stil, hans ansikten och hans väldiga vyer och megastäder har inspirerat serietecknare över hela världen, och han lämnar ett stort tomrum efter sig.
En av Moebius lärjungar (tror jag i alla fall) är japanen Tsutomu Nihei. Hans serier utspelar sig i tysta, väldiga, öde världar av förvirrande och obegriplig arkitektur. I gränderna stryker mardrömsvarelser från HR Gigers garderob runt.
Niheis BIOMEGA finns fortfarande att få tag i. Zombieapokalypsen har just brutit ut, och seriens hjälte Zoichi försöker jaga rätt på det ansvariga företaget. Det här är zombier och cyberpunk när det är som dystrast. Mänskligheten är körd. Glöm det där med att rädda en liten grupp som kan återbefolka jorden, skurkarna har andra planer för framtiden.
Dessutom innehåller Biomega världens tuffaste seriebjörn (efter Bamse och Theo förstås).
Den här månaden kan jag dessutom rekommendera några andra nyskapande serier.
MONOCYTE från IDW
Monocyte är en mycket udda fågel. I någon sorts avlägsen framtid så för två grupper av odödliga mystiker ett meningslöst och evigt krig mot varandra. Liemannen har tröttnat på sakernas tillstånd och skickat ut ett ombud för att återställa ordningen.
När jag först började läsa Monocyte var jag ganska skeptisk. Handlingen var svårbegriplig och språket var konstigt eller direkt grammatiskt felaktigt. Efter ett tag förstod jag varför: kombinerat med de mörka teckningarna ger Monocyte en äkta känsla av utanförskap, av att besöka en helt främmande och ny värld. Rekommenderas varmt!
RAGEMOOR
Ragemoor av Richard Corben är inte direkt nyskapande, men Corben själv var en banbrytare en gång i tiden. Corben har tecknat serier sedan 70-talet, men hans stil är fortfarande helt hans egen och helt unik. På 70-talet tecknade han stora bröst (vilket inte var särskilt nytt), stora bukar, stora kukar och stora näsor i en organisk och köttig stil.
Ragemoor är ett gammalt hungrigt spökslott av värsta sorten: det omformar och förvandlar sig självt varje natt, och oönskade gäster blir helt enkelt uppätna.
Rekommenderas till Hellboys alla vänner.
BRIDES STORY - manga
Amir har just gift sig. Hon har aldrig träffat sin make innan bröllopet, och han visar sig vara en tolvårig pojke. Välkommen till 1800-talet, och en liten stad någonstans norr om Kaspiska Havet.
Brides Story är en vacker romantisk berättelse där all romantiken inträffar efter bröllopet. Brides Story är också en hyllning till japanska husliga dygder: omtänksamhet, hänsyn, hjälpsamhet och flit. Det pysslas och knåpas så det står härliga till. Mat lagas, täcken vävs, får vallas, trä snidas, djur jagas och relationer vårdas. Allt i en lagom maklig takt, i en tid utan klockor.
Skaparen Kaoru Mori gör ordentliga efterforskningar innan hon börjar skriva och teckna. Hennes mest kända serie, Emma, utspelade sig i ett noggrant återgivet och tecknat viktorianskt England. Nu ger hon sig in på helt otrampad mark; Centralasiens halvnomader och herdar på 1800-talet.
Det här är också den första serie jag läst som handlar om muslimer – utan att religionen spelar någon som helst roll. Kvinnorna bär slöja och männen är skäggiga, men serien handlar inte om islam eller kvinnoförtryck (även om den i högsta grad handlar om kvinnliga svårigheter). Och det är skönt; tänk om alla böcker och serier från det gamla Sverige handlade om kristendomen. Det hade varit trist.
Nilsson
Den första april, de fantasifulla lögnarnas egen dag, gick Uppsalas första Comix-seriemässa av stapeln. Hundratals glada seriefans möttes på Grands gamla biograf för att shoppa, umgås och lyssna på intressanta föredrag.
I den stora salen hade förlag, butiker och enskilda serieskapare bunkrat upp med serier. Det är något speciellt med att shoppa på en mässa. Alla är samlade på en plats, och butikerna har ofta grävt djupt i lagren och säljer av serier som annars inte syns i butikerna. Man kan prata med tecknare och få serier signerade. Secondhand-bordet innehöll till och med serier som jag inte visste fanns.
Göran Semb föreläste om olika berättartekniker i serier, och illustrerade med rutor ur bland annat Knasen, Batman och Little Orphan Annie. Innan föreläsningen såg han dock till att ta hand om det viktigaste; han sågs lämna mässan med en kasse med nyinköpta serier i vardera handen. Den ena var full med Vertigo, den andra var full med Marvel. Heder åt Semb!
Ola Skogäng presenterade Theos nye tecknare Daniel Thollin. Ola var lika spexig och underhållande som vanligt. Han berättade att Theo ofta jämförs med Hellboy, när sanningen är den att både Theo och Hellboy har inspirerats av Tardis Adele Blanc-Sec.
Att döma av mässans besökare så är seriefans av idag en fullvuxen skara. Tonåringarna lyste med sin frånvaro. De som oroar sig för återväxten kan jag dock trösta med att UppCon, Uppsalas jättekonvent för japansk populärkultur, svämmar över av mangaläsande pojkar och flickor i tonåren.
Om jag har något klagomål på den första mässan så är det att till skillnad från UppConarna så var Comixfolket inte mycket för att klä upp sig. Inte en slängkappa, kroppsstrumpa eller ansiktsmask sågs på hela dagen. Å andra sidan kunde man njuta av en ståtlig uppvisning av olika sorters skägg! Stundtals var det lätt att tro att man förirrat sig in i en svensk regentlängd...
Stämningen under mässan var god, och det var kul att prata serier med likasinnade. Förhoppningsvis blir det en uppföljare nästa år. Fast större. Och längre. Och med fler masker.
Aprilkrönika:
Den 10 mars gick en av serievärldens giganter, Jean ”Moebius” Giraud ur tiden.
Moebius var Frankrikes kanske främste serieskapare. I Sverige är han mest känd för ”Blueberry” från Fantomen och Inkalen från Tung Metall. Moebius perspektiv, hans skiftande stil, hans ansikten och hans väldiga vyer och megastäder har inspirerat serietecknare över hela världen, och han lämnar ett stort tomrum efter sig.
En av Moebius lärjungar (tror jag i alla fall) är japanen Tsutomu Nihei. Hans serier utspelar sig i tysta, väldiga, öde världar av förvirrande och obegriplig arkitektur. I gränderna stryker mardrömsvarelser från HR Gigers garderob runt.
Niheis BIOMEGA finns fortfarande att få tag i. Zombieapokalypsen har just brutit ut, och seriens hjälte Zoichi försöker jaga rätt på det ansvariga företaget. Det här är zombier och cyberpunk när det är som dystrast. Mänskligheten är körd. Glöm det där med att rädda en liten grupp som kan återbefolka jorden, skurkarna har andra planer för framtiden.
Dessutom innehåller Biomega världens tuffaste seriebjörn (efter Bamse och Theo förstås).
Den här månaden kan jag dessutom rekommendera några andra nyskapande serier.
MONOCYTE från IDW
Monocyte är en mycket udda fågel. I någon sorts avlägsen framtid så för två grupper av odödliga mystiker ett meningslöst och evigt krig mot varandra. Liemannen har tröttnat på sakernas tillstånd och skickat ut ett ombud för att återställa ordningen.
När jag först började läsa Monocyte var jag ganska skeptisk. Handlingen var svårbegriplig och språket var konstigt eller direkt grammatiskt felaktigt. Efter ett tag förstod jag varför: kombinerat med de mörka teckningarna ger Monocyte en äkta känsla av utanförskap, av att besöka en helt främmande och ny värld. Rekommenderas varmt!
RAGEMOOR
Ragemoor av Richard Corben är inte direkt nyskapande, men Corben själv var en banbrytare en gång i tiden. Corben har tecknat serier sedan 70-talet, men hans stil är fortfarande helt hans egen och helt unik. På 70-talet tecknade han stora bröst (vilket inte var särskilt nytt), stora bukar, stora kukar och stora näsor i en organisk och köttig stil.
Ragemoor är ett gammalt hungrigt spökslott av värsta sorten: det omformar och förvandlar sig självt varje natt, och oönskade gäster blir helt enkelt uppätna.
Rekommenderas till Hellboys alla vänner.
BRIDES STORY - manga
Amir har just gift sig. Hon har aldrig träffat sin make innan bröllopet, och han visar sig vara en tolvårig pojke. Välkommen till 1800-talet, och en liten stad någonstans norr om Kaspiska Havet.
Brides Story är en vacker romantisk berättelse där all romantiken inträffar efter bröllopet. Brides Story är också en hyllning till japanska husliga dygder: omtänksamhet, hänsyn, hjälpsamhet och flit. Det pysslas och knåpas så det står härliga till. Mat lagas, täcken vävs, får vallas, trä snidas, djur jagas och relationer vårdas. Allt i en lagom maklig takt, i en tid utan klockor.
Skaparen Kaoru Mori gör ordentliga efterforskningar innan hon börjar skriva och teckna. Hennes mest kända serie, Emma, utspelade sig i ett noggrant återgivet och tecknat viktorianskt England. Nu ger hon sig in på helt otrampad mark; Centralasiens halvnomader och herdar på 1800-talet.
Det här är också den första serie jag läst som handlar om muslimer – utan att religionen spelar någon som helst roll. Kvinnorna bär slöja och männen är skäggiga, men serien handlar inte om islam eller kvinnoförtryck (även om den i högsta grad handlar om kvinnliga svårigheter). Och det är skönt; tänk om alla böcker och serier från det gamla Sverige handlade om kristendomen. Det hade varit trist.
Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)