NILSSONS OKTOBERKRÖNIKA

Superhjältar. Tro det eller ej, men jag gillar dem ibland.

För lite över 70 år sedan skapade amerikanarna något helt nytt, superhjälten.
De kombinerade Herakles krafter, den urstarke och nästintill oövervinnerlige grekiske hjälten, med Robin Hood och Zorros laglösa rättvisa bakom en mask.
Konceptet var vinnande och håller än.

Jag har läst att superhjältar mest är fantasier om makt och styrka för unga pojkar. Och ja, de har krafter eller förmågor långt större än vanliga människor. Men det har de flesta i litteraturen och på film. De medelmåttigas liv är sällan särskilt intressanta. Herrar Hamilton och Bond och fröken Salander, till exempel, skulle sannolikt vila i grunda gravar om de hade skildrats realistiskt. Vi ser på OS för att se idrottare spränga gränserna för vad människor kan göra med sina kroppar.
Krafterna gör hjältarna intressanta. I en god författares händer är hjältarnas krafter schackpjäser, och man ser med spänning fram emot hur de skall flyttas. För det mesta vinner taktik över råstyrka, precis som i de gamla folksagorna.

Jag tror att många tycker illa om superhjältar inte på grund av deras krafter, utan på grund av deras kostymer. De ser ju ofta så grälla och smaklösa ut. Men det är en vanesak. Och dräkterna gör dem eviga och ikoniska. De är lätta att känna igen, de lyser i mörkret. De står utanför tidsflödet. Om de bar kostym och klänning skulle de behöva uppdatera sin garderob några gånger varje årtionde. De skulle bli tidsbundna. Horatio Hornblower är en lysande hjälte, men han klarar sig inte utanför 1800-talet. Sherlock Holmes har klarat övergången, James Bond har problem. Batmans silhuett är densamma som på 60-talet.

Superhjältar har alltid speglat sin tids problem, eller sin tids mardrömmar. Och till skillnad från deckarna, som också ofta fått agera samhällsspeglar, så kan superhjältarna göra något åt problemen. De kan pröva olika lösningar, testa mer eller mindre lyckade hemsnickrade utopier, försöka brottas med fördomar och hot på ett högst handgripligt sätt. De behöver inte, som deprimerade deckare, stå vid sidan av och sucka.

Är superhjältar fåniga? Javisst. Lika fåniga som de hundratals utstuderade mord som begås varje år i svenska deckare. Men superhjältarnas värld är stor och deras strider episka. Och de är här för att stanna.