NILSSONS MARSKRÖNIKA

Serien är odödlig.

När jag läser om den svenska serietidningens död, om hundra år eller så, tänker jag på Charles Dickens. Hans böcker kom ut med ungefär ett kapitel i månaden, i små häften. Det var en bra metod, vanligt folk hade inte råd med så många inbundna böcker. Efter ett tag hade man en bok.
De där häften dog ut för länge sen. Men böckerna finns kvar, och Dickens är inte bortglömd.

Låter det bekant? Små häften för att attrahera en publik med ont om pengar, berättelser som löper över flera nummer?

Även om serietidningen skulle dö ut, så kommer serien att överleva. Svenska serier hotas av ett distributionsmonopol, av kultursnobberi och av vårt lands litenhet, men överleva kommer vi att göra – i en eller annan form. 91:an kanske en dag får lomma iväg till det stora seriearkiviet där Tarzan och Pigge och Gnidde redan vilar, men hans skor kommer att fyllas.

För vi lever i en global värld nu. Det finns så många länder med så mycket bra serier att svenskar inte kan undgå att inspireras. Det finns ingen väg tillbaka.

Och om man tror på svenska serier, och vill stödja dem, så är det självklart att gå på seriemässor som Uppsala Comix den 14:e april i år. Serietecknare behöver feedbacken och stödet från sina läsare. Och vi läsare behöver träffa varandra för att se hur många vi är – och upptäcka vilka sällsynt trevliga bekantskaper vi är.

Ovanpå det finns det förstås signeringar, mässutgåvor, mingel, worskhops, föreläsningar och intervjuer. Samt chansen att stuva väskan full med eftersökta gamla serier från realådorna.

Väl mött!